Interstellar.
Interstellar.

Interstellar

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Med de filmtekniskt briljanta The Dark Knight (fem fyrar i betyg från mig), Inception (fyra fyrar) och The Dark Knight rises (fem fyrar) har Christopher Nolan etablerat sig som världens kanske allra främsta filmvisionär.

Från filmbolagshåll hade man förstås helst sett att Nolan levererat en ny Batmanfilm, i 3D, men det blev inget med den saken. För det första ratar/hatar Nolan 3D och för det andra är detta en filmskapare som gör vad som faller honom in, även när budgeten ligger på 165 miljoner dollar. På sin sida har Nolan-fansen, några så hängivna att de idag tar flyget från Göteborg till London, bara för att se premiärvisningen av Interstellar på en IMAX-biograf (finns inte i Sverige).

ANNONS

Interstellar, som är ett science fiction-drama, är filosofisk, meditativ, matematisk, visuellt hänförande (Hoyte Van Hoytemas fantastiska foto och knivskarpa bilder kräver en gigantisk bioduk), skickligt agerad av Matthew McConaughey, Anne Hathaway och Jessica Chastain, och på tok för lång, vi snackar tre timmar.

Nolan är i första hand inspirerad av Stanley Kubricks klassiker År 2001 – Ett rymdäventyr. Två andra röda trådar genom filmen är Albert Einsteins relativitetsteori och den walesiske poeten Dylan Thomas samtidigt vackra, sorgsna och livsbejakande dikt Do not go gentle into that good night.

Kubrick, Einstein och Thomas, alltså. Christopher Nolan befinner sig i gränslandet mellan ett gigantiskt själförtroende och en släng av storhetsvansinne.

Filmen inleds i ett lantligt USA. Efter en stund förstår vi att detta inte är nutid utan framtiden. Nolan ger små, små indikationer på att jordklotet drabbats av allvarliga klimatförändringar, kanske rentav någon form av katastrof? Skördarna slår fel. Syret kan vara på väg att ta slut.

McConaughey spelar änklingen, jordbrukaren, tvåbarnspappan och före detta piloten och astronauten Cooper. Av en slump – eller kanske ändå inte? – mer eller mindre snubblar Cooper och hans smarta unga dotter Murph (Mackenzie Foy, i vuxen ålder görs rollen av Chastain) rätt in i ett topphemligt projekt lett av den åldrade professorn Brand, spelad av Michael Caine.

ANNONS

Människan måste hitta nya boplatser. Planen är att med rymdresor utforska andra planeter, och med hjälp av så kallade maskhål förkorta restiden från några hundra år till bara ett par.

I rymden, där som bekant ingen kan höra dig skrika, är Interstellar mestadels stillsam, rentav vilsam, men plötsligt drar Nolan på med allt han har. Han korsklipper i ett vanvettigt högt tempo, ljudvolymen får bokstavligen biofåtöljerna att skaka. Hela filmen, som utspelas under flera decennier, bygger i stor uträckning på tempoväxlingar, på action i kontrast till livsfilosofi.

Frågan att fundera på hela vägen är hur regissören, som författat manuset tillsammans med sin lillebror Jonathan Nolan, skall knyta samman alla lösa trådar på slutet. Det gör man på ett smart och logiskt sätt, utan att vara övertydliga.

.

Titta också på:

År 2001 – Ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968)

Solaris (Andrej Tarkovskij, 1972)

Inception (Christopher Nolan, 2010)

ANNONS