Insidan ut

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Även om man på senare år släppt de tre småtrista Bilar 2, Modig och Monsters University råder inget tvivel om att Pixar Studios under sina 20 år sedan Toy Story hållit en oerhört hög lägstanivå. Och historien om vad som händer i huvudet på 11-åriga tjejen Riley är helt klart en indikation på att man inte glömt sitt ursprung.

Peter Docter – som tidigare regisserat Upp och min egen Pixarfavorit Monsters, Inc – har här skapat en ramhistoria oerhört tacksam att fylla med oräkneliga kreativa påhitt: I huvudet på Riley huserar de fem känslorna Glädje, Vemod, Ilska, Rädsla och Avsky som från en kontrollpanel dagligen styr hennes olika sinnesstämningar och sorterar ut vilka av hennes minnen (utformade likt färgglada bowlingklot) som ska bevaras och lagras som kärnminnen och vilka som kan stuvas undan. Glädjeflickan (om man får kalla henne det) är den som leder – eller åtminstone försöker leda – Riley genom tillvaron, en särskilt stor utmaning då hon tvingas flytta till stora, okända San Francisco när pappa fått nytt jobb.

ANNONS

För klåfingriga Vemod (en utmärkt missnöjd Ulla Skoog), vars syfte ingen av de övriga känslorna begriper, kan inte hålla tassarna borta och envisas med att färga de glada minnena melankoliskt blå, något som genom en serie missöden leder till att Riley blir av med alla sina viktiga kärnminnen. Glädje och Vemod tvingas nu ut på en närmast psykedelisk roadtrip för att återfå minnena och passerar under resan mängder av visuellt oerhört fantasifulla världar som representerar olika delar av Rileys psyke. Samtidigt är de färgstarka karaktärerna paradoxalt nog – om man bortser från Riley själv – relativt bleka och emellanåt tröttsamt snabbpratgapiga. Men det angelägna budskapet att Glädje inte överlever utan ett visst mått av Vemod går inte att ta miste på.

ANNONS