Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Harry Dean Stanton i Lucky. Bild: Film Troope LLC
Harry Dean Stanton i Lucky. Bild: Film Troope LLC

Harry Dean Stanton ser döden i vitögat

Det är något episkt över Lucky. En film som lika gärna hade kunnat få en annan titel: Den gamle och öknen. Eller Den gamle och döden. Eller varför inte Den gamle i baren strax innan stängningsdags.

Film

DRAMA

Lucky

Regi: John Caroll Lynch

Med: Harry Dean Stanton, David Lynch, James Darren, Beth Grant, Yvonne Huff, Ron Livingston mfl

USA; 2017 (88 min)

En stillsam, finkalibrerad och lätt surrealistisk berättelse om något så ovanligt som en människa som förbereder sig på att dö. Av ingen annan anledning än att det börjar bli dags. En inre och yttre ansträngning som äger extra bärkraft eftersom den är så allmängiltig: vi ska alla den vägen vandra.

Harry Dean Stanton fullständigt briljerar i huvudrollen, i det som kom att bli hans sista film. Han personifierar Lucky ut i de nikotin- gula fingerspetsarna, vi följer hans dagliga morgon- ritual i linne och kalsonger och det är hans uppvisning från start till mål. Bara gångstilen är värd biljetten, något att ta in och njuta av, medan rollfiguren både bildlikt och bokstavligt vandrar mot döden.

”Jag har ej annat val, igenom fröjd och kval” som det heter i psalmen, även om Lucky är allt annat än religiös. I stället är han övertygad om att döden är slutet, sedan händer det inte så mycket mer.

Kameran sveper över öken- landskapet, där kaktusar sticker upp som taggiga monoliter ur den torra jorden. En landsköldpadda förflyttar sig sakta över sandstenen. Liksom huvudpersonen Lucky på väg, oklart vart, men med orubblig envishet i varje steg.

Sköldpaddan har rymt från Howard, spelad av David Lynch. En av stammisarna på den bar dit Lucky går sedan han blivit portad från en lite elegantare sylta. Utläggningarna mellan kroggästerna växer till underhållande existentiella resonemang om ensamhetens realiteter. Här ryms livslögner och besvikelser, i en miljö som fångar det på en gång sköra och solkiga. Lite likt Anders Petersens bild från Cafe Lehmitz som pryder omslaget till Tom Waits album Rain dogs.

Filmens soundtrack är Johnny Cash mörka dödsförberedelse I see darkness. Känslan som genomsyrar filmen har också mycket gemensamt med David Bowies låt Lazarus, på sista skivan Black star. Liksom Bowie tycks Dean Stanton, på hisnande vis, iscensätta sin egen död.

Blinkningarna till Wim Wenders filmklassiker från 1984 Paris Texas är tydliga. Även där vandrade Harry Dean Stanton runt i öknen, i rollen som sökaren Travis Henderson. Men där Travis helt saknade kontakt med nära och kära är situationen för Lucky närmast omvänd. Alla känner alla i det lilla samhälle där han tillbringar sin sista tid. Han får morgonkaffet serverat exakt som han vill ha det på kafét där han löser sina korsord. Servitrisen och ägaren tittar till honom, känner hans vanor. Den mexikanska mamman i kvartersbutiken bjuder honom på fest.

På så vis blir Lucky också en önskedröm om medmänsklighet. En bild av hur ålderdomen skulle kunna vara – trots att många 80 + kanske inte har en enda själ att anförtro sig till. Att som Lucky gör otvunget umgås över generationsgränserna, eller i nya kretsar,är dessutom sällsynt.

Lucky är lycklig i den bemärkelsen att han har sitt nätverk. Själv tillbakadragen får han andra människor att öppna sig och tala om livets väsentligheter. Kanske är det så livet blir som allra mest koncentrerat: när du inte har något mer att förlora. När du vågar säga obekväma sanningar högt och har tappat allt tålamod med det förljugna.

Titta också på

The straight story (David Lynch, 1999)
Amour (Michael Haneke, 2012)
The quiet roar (Henrik Hellström, 2014)

Mest läst