Göteborgsbaserade regissören Katja Wiks långfilmsdebut Exfrun, som är en utveckling av regissörens kortfilm Offerrollsretorik (2012), ger upphov till en rad frågor. Inte bara om parrelationer, om skillnader mellan kvinnors och mäns beteenden, om hur mycket man skall rätta sig efter sin partner utan också om filmens uppbyggnad.
Under hur lång tid utspelas Exfrun? Tja, mestadels är det sommar. Ett par scener utspelas runt juletid. Ett halvår? Om man är mer filosofiskt lagd och ser filmens tre huvudpersoner som en och samma kvinna, först på väg in och sedan på väg ut från ett förhållande, snackar vi om några år.
Filmen saknar en rak berättarlinje. Wik använder sig av tablåer. Några löst sammanfogade, andra fristående. Det tar en stund att så att säga komma in i filmens dramaturgi, att få koll på relationsproblemen, men Exfrun vinner i längden även om filmen som helhet känns onödigt vimsig, och hade blivit tydligare med en kapitelindelning.
Det blev rejält med applåder på årets Göteborgs filmfestival. För att detta är en typisk filmfestivalfilm. För att alla lokalpatrioter i publiken tyckte det var kul med en film som uteslutande är inspelad i Göteborg. Framför allt för att det i filmen finns en väldigt hög igenkänningsfaktor, inte bara för småbarnsföräldrar som har det slitigt utan för kvinnor och män i största allmänhet.
Wik är träffsäker i sina betraktelser av självupptagna och omedvetet patetiska män. Filmens längsta sekvens är ett 40-årskalas ute på en flott herrgård. Alla som varit på en långsittning till middag där det serveras för mycket sprit kommer att känna igen sig. I takt med att glasen fylls på övergår konversationen från artig till gräl och politiskt käbbel. Det är männen som tar störst plats och som är mest högljudda.
Under förtexterna presenteras huvudpersonerna som Flickvännen, Frun och Exfrun. De heter Klara, Anna och Vera och spelas av i tur och ordning Ellen Olaison, Nina Zanjani och Maria Sundbom (som nyligen vann en guldbagge för Flickan, mamman och demonerna).
Den unga Klara sitter vid fönstret och spelar gitarr. Hon är nyförälskad och övertygad om att hon hittat den rätte. Anna är mer och mer irriterad på maken Jesper (Robin Keller) som har problem med alkoholen och som är för långsam på att koka välling (Anna kollar med ett tidtagarur). Relationen börjar knaka i fogarna. Vera är nyskild, bitter och bottenlöst ensam när de två barnen bor hemma hos pappa, som hittat en ny kvinna att leva tillsammans med.
Wik, född 1987, har tidigare arbetat med casting, alltså rollsättning, i Ruben Östlund-filmerna De ofrivilliga, Play och Turist. Just skådespelarvalen i Exfrun är klockrena. Jag trodde att Nina Zanjani mer eller mindre fått nog av hela filmbranschen, och bytt från film till teater, efter sin medverkan i tretton snabbproducerade Wallanderfilmer, men här har hon erbjudits och tackat ja till en riktigt bra filmroll.
Att Wik samarbetat med Östlund ser man förresten på bildspråket i flera scener.
