1991 slog Ridley Scotts Thelma & Louise ner som blixten i det filmhistoriska gråberget och gjorde ett outplånligt intryck. Det mästerliga äventyret visade med emfas att det var fullt möjligt göra en dramatisk, nervig, äventyrlig, hjärtskärande, feministisk och politisk roadmovie om kvinnlig vänskap. Susan Sarandon och Geena Davis var oslagbara som medelålders hemmafru respektive servitris som fått nog av vardagstristess och oförstående män, drog iväg mot friheten, vågade och vann.
En enda lång njutning
En liknande känsla infinner sig i skicklige italienske Paolo Virzìs drama Galna av lycka. Det är inte alla gånger jämförelsen låter sig göras, men här är den adekvat. I en scen mot slutet refereras dessutom tydligt till just Thelma & Louise och deras färd i en Tunderbird 66.
Här är det annars de enastående italienska skådespelarna Valeria Bruni Tedeschi och Micaela Ramazzotti som får visa vad de går för – vilket blir en enda lång njutning genom filmens såriga, nerviga och känslomässigt intensiva resa.
Donatella (Ramazzotti) hamnar efter upprepade självmordsförsök i öppenpsykiatrin där hon möter den extravaganta, gränslösa Beatrice (Tedeschi). Hon, med sin överklassbakgrund, identifierar sig mer med läkarna än med övriga patienter och agerar både självsvåldigt och arrogant. Hon blir mer än nyfiken på den inbundna Donatella.
När kvinnorna får förtroendet att arbeta på en plantskola rymmer de med en buss. Flykten undan psykiatrin blir samtidigt en resa in i varsitt mörkt förflutet. Den vänskap som vingligt växer fram gestaltas lysande och blir filmens stora behållning.
