Far from Men

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I en ödslig dal i Atlasbergen i Algeriet i en liten vitmenad byggnad. Skolläraren Daru håller lektion för traktens barn. Allt är fredligt till dess att en lokal polisman kommer ridande släpande på en fånge, anklagad för att ha mördat sin kusin. Daru får order att föra fången vidare till polisens huvudkvarter en dagsfärd bort. Han nekar, men polisen ger sig av och Daru, tidigare major i de franska styrkorna, står där, övergiven tillsammans med den arabiske fången. Det är upptakten till David Oelhoffens film Far from Men, byggd på en novell av Albert Camus i samlingen Landsflykten och riket.

ANNONS

Det är 1954, inbördeskriget blir allt brutalare, marken brinner under fransmännens fötter – det säger sig själv att filmen med Albert Camus som inspiratör ställer frågor av existentiell art om val, identitet, moral och främlingskap.

Filmen, där Viggo Mortensens spelar Daru med tyngd, är emellertid fylld av dramatik och storslagna bilder av det karga landskapet. Fångens släktingar, ute efter hämnd, attackerar skolhuset. Daru och hans fånge tvingas iväg på en vandring i scener som kunde höra hemma i en västernfilm. Franska styrkor och algeriska frihetskämpar drabbar samman och våra hjältar hamnar mitt i striderna och dramat rullar vidare.

Filmen är ojämn, men det som verkligen griper och lyfter är skildringen av den växande vänskapen mellan läraren, som väljer böcker framför vapen och hans fånge, som väljer livet framför straff.

ANNONS