En drift med kulturmannens ego

Desillusionerad. Det är kanske det bästa ordet för att beskriva Ted Wallace i den brittiska komedin efter Stephen Frys roman En flodhäst i tesalongen, eller som originaltiteln kort och gott lyder The hippopotamus, Flodhästen. En titel som i sin tur anspelar på en dikt av T S Eliot om en flodhäst, som kan tyckas så stadig där den ligger och vilar med magen neråt i leran, men som trots allt ändå bara består av kött och blod.

Filmens huvudperson tvingas göra en liknande filosofisk upptäckt om sig själv: Att han inte är mer än människa, dessutom en ganska hjälplös sådan. Inte alls så fast i konturerna som hans tidigare litterära berömmelse låtit antyda. Ett fiasko han draperar i lika delar sarkasm och bitterhet. Och, som om det inte räckte, dränker i litervis med whisky.

Efter att ha gjort bort sig offentligt får han sparken från jobbet som teaterkritiker på den ansedda morgontidningen. Istället tackar han ja till ett vagt, men lönsamt, uppdrag han oväntat får av sin guddotter. Han beger sig till godset Swafford Hall, där han väntas rapportera sina iakttagelser kring sitt andra gudbarn: David.

I alla år har gudsonen skickat långa, poetiska brev. När de möts i verkligheten är Davids nerviga, lätt överspända beundran för poeten Ted uppenbar. Den känslighet som utmärkt honom sedan barnsben gör att ryktet börjat gå om David, att han har speciella gåvor och förmågor. Ted däremot förhåller sig i det längsta kyligt distanserad till allt och alla – inklusive gudsonen.

Filmen berättar i sakta mak och lika omständligt som någonsin den unge David. Regissören verkar vackla kring om det är en komedi, en tragedi med stänk av gotisk skräck, eller en Agatha Christie-lik whodunnit-uppgörelse vi beskådar. Behållningen blir Roger Allam och hans yviga porträtt av en poet som stagnerat. En man som levt så länge på gamla lagrar att han uppburen och arrogant tycks ha tappat all (poetisk) känsel. Kontrasten till gudsonen, som grandiost och hänryckt ser diktandet som gudomlig inspiration, kunde knappast vara större. Samtidigt har de båda ohälsosamt uppblåsta egon.

Bortom den allt mer överdrivna twisten kring gudsonen föder filmen intressanta tankar kring skrivandet. Ett hårt och inte särskilt glamouröst hantverk. Men med förmåga att rädda liv, och få den värste cyniker på bättre humör.

TEXT

Maria Domellöf-Wik

maria.domellof@gp.se