Backhoppning vinter-OS i Calgary 1988. Matti Nykänen var helt överlägsen. En annan personlighet som stack ut i hoppbacken, och på presskonferenser, var den glasögonprydde engelsmannen Eddie Edwards, som kom sist. Eddie fick snabbt smeknamnet The Eagle.
En kort prolog. Året är 1973. Lille Eddie tänker inte bli murare, som sin pappa, utan idrottsstjärna. Problemet är att han saknar talang, men det är inget fel på beslutsamheten.
1987. Efter att ha gjort fiasko i alla sporter han prövat på tänker Eddie satsa på backhoppning och bli den förste brittiske backhopparen sedan 1920-talet.
Filmens regissör Dexter Fletcher fabulerar fritt kring hur det gick till när Eddie stack till Tyskland för att träna. Fletchers ambition är feelgood, en film som får publiken att både skratta och gråta, och det lyckas han med, men inslagen av fiktion gör filmen om The Eagle tillrättalagd och Hollywoodanpassad samtidigt.
Eddie får en motvillig coach i form av amerikanen Bronson Peary, en roll skräddarsydd åt Hugh Jackman. Peary tillhörde en gång i tiden den amerikanska eliten av backhoppare, nu är han en alkoholiserad loser.
Taron Egerton är märkvärdigt porträttlik i huvudrollen. I filmen finns en väl fungerande dramaturgi som leder fram till att Edwards, medan hela världen tittar på, rättar till glasögonen och gör sig redo för 90-metersbacken. För första gången i sitt liv. Det är svindelframkallande och, faktiskt, gastkramande.
