Det regnar hjärtan och blå katter under eftertexterna, läppstift eller är det kanske kapslar med droger? (lite oklart). En tecknad snopp får utlösning i sista bildrutan som avslutning på filmorgien efter den omistliga låtlistan och alltihopa känns helt logiskt efter vad vi just har fått se. Eller fått uppleva, snarare. En bekännelse som svider, gör mig upprörd, beklämd och förbannad, i slutändan ändå upprymd. För det här är 15-åriga Minnie Goetzes erfarenheter. Så skickligt iscensatta att de känns i både magen och i hjärtat. Det är Minnies liv, hennes tankar om kroppen, sex, makt och vanmakt vi får tjuvlyssna till.
Du drömmer och längtar med Minnie (spelad av Bel Powley, vilket fynd!), hamnar i utsatta lägen, blir förnedrad, ber en stilla bön om att ingen "obehörig" ska storma in på rummet och hitta pappkartongen under sängen med dagboken inspelad på kassettband. Inte Charlotte (Kristen Wiig), hennes kokain-festande, gränslösa mamma, inte styvpappan Monroe (Alexander Skarsgård), inte bästa kompisen och givetvis inte hennes snokande lillasyster Gretel.
Sällan har väl tonårens kåthet, lust och längtan efter andras kroppar förmedlats på ett lika sprudlande sätt. Coco Moodyssons självbiografiska serieroman Aldrig godnatt omvandlades 2013 till den underbara filmen Vi är bäst!. Diary of a tenage girl är en lika begåvad och omistlig filmatisering av konstnären Phoebe Gloeckners serieroman från 2002. Sara Gunnarsdotirs animationer gör sitt till. Minnies tusch-teckningar integreras i berättandet och spelar en avgörande roll.
Vi befinner oss i total ärlighet, i en värld där vuxna skildras i allt annat än fördelaktig dager. Även Wiig och Skarsgård gör minnesvärda insatser i den lysande debuten som varken väjer för svärtan eller obehaget.
