När Marie hämtar Ahmad vid flyget vet vi ännu inte vad de har för relation. De kommunicerar vant trots att de befinner sig på varsin sida om en glasvägg. Snart sitter de i en lånad bil på väg in till stan. Hon har ont i handleden och svårt att växla. Han är upprörd över att hon inte bokat hotell vilket hon lovat. ”Jag var rädd att du skulle svika som förut”, svarar hon. Att de har ett förflutet tillsammans är uppenbart, liksom att det finns gemensamt fostrade barn de bekymrar sig för. Grälet som stegras medan de kör skaver i sin ärlighet. Här finns ömheten, kärleken, besvikelsen, allt det sårbara. Laddningen i mötet mellan två före detta älskande.
Med samma blick för människors inre smärtpunkter som Ingmar Bergman ger iranske Asghar Farhadi oss här scener ur en havererad relation och ett stundande äktenskap. För tre år sedan gjorde han sensation med det lyhörda skilsmässodramat Nader och Simin – en separation. Även i nya filmen Det förflutna skapar han en rik väv av lojaliteter och moraliska dilemman kring sina huvudpersoner. Vi kommer nära. Berättelsen, som utspelar sig i småstökig vardagsmiljö bland utspillda färgburkar och trasiga cyklar, besitter imponerande psykologisk trovärdighet rakt igenom. Med hjälp av subtila nyanser skapas utan stora åthävor stor dramatik. Lägg därtill en dialog med exakt tonträff och ett varmt, associativt bildspråk.
Ahmad dimper ner i det känslomässiga kaos han själv varit med och skapat, och försöker förtvivlat ställa saker och ting till rätta. Sanningen blir dessvärre bara mer och mer komplicerad ju fler perspektiv som tillåts komma fram. Filmens styrka är just att den tar sig tid att lyssna på alla parter, och skildra var och en av de inblandades bevekelsegrunder.
Tankarna går till Amour av Mikael Haneke, ett relationsdrama med likartat intimt tonfall.
Ahmad försöker prata med tonåriga Lucie som inte står ut med tanken på att mamman ska gifta om sig. Mammans nye pojkvän Samir har flyttat in hos familjen med sin lille son Fouad. Precis som i Nader och Simin – en separation ställs barnen kompromisslöst i centrum. Särskilt Fouad, med sina vredesutbrott och sin förtvivlan, får bära mycket på sina späda axlar.
Det förflutna är en trasslig, trasig familjehistoria som växer till ett universellt drama av mästerlig klass. Varje enskild skådespelare agerar med största övertygelse. Realistiskt skildras vuxna fast i ett förrödande känslokaos de måste försöka reda ut innan de klarar av att se varandra och barnen.
