Filmen, som utspelas i en svensk storstad (en smula oklart vilken), kretsar kring den medelålders sjuksköterskan Kandia, spelad av Josette Bushell-Mingo, och hennes tjugoårige son Ibbe. För ett par decennier sedan reste Kandia från Banjul, Gambia till Sverige. Sonen har hon uppfostrat på egen hand och tycker det är dags för honom att skaffa ett riktigt jobb. Ibbe, som har en liten inspelningsstudio hemma hos sina farföräldrar, tänker dock inte ge upp drömmen om att bli en framgångsrik rappare.
Det är upplagt för en allvarsam film om en småtrasslig relation mellan mor och son, och en film om migration, men Kouyaté väljer en lättsam linje. Eller rättare sagt: En del allvar till trots är Medan vi lever (titeln förklaras snyggt på slutet) mer komedi än drama. Det är också en hiphopfilm med väldigt mycket bra musik på soundtracket. Det i kombination med att Ibbe spelas av den unge, begåvade hiphopstjärnan Adam Kanyama gör att filmen har hyfsat goda chanser att nå ut till en bred publik. Det har varit ont om sådana svenska filmer 2016.
Lätt att identifiera sig med
För Ibbe, en roll som Kanyama uppenbarligen har väldigt lätt att identifiera sig med, har det så sakteliga börjat gå uppåt. Hans musik låter nu så proffsig att det är läge för att gå till ett skivbolag. Där är man entusiastiska, men Ibbe har förstås inte räknat med att skivbolagsdirektören har åsikter om låttexterna (”för aggressiva”). Skall man som artist då välja att kompromissa eller tacka nej till ett skivkontrakt? Frågan tål att funderas på.
Kandia å sin sida är rastlös och missnöjd med det mesta i tillvaron. Hon är i behov av en omstart i livet och beslutar sig för att åka till Banjul och söka efter sina rötter. Sonen följer efter några veckor senare, inte för att stanna utan för att försöka locka med sig morsan hem till Sverige. Inget blir riktigt som Ibbe och Kandia tänkt sig.
Man kan säga att Medan vi lever är en film i två delar: Först Sverige och sedan Gambia. Just det berättargreppet fungerar inte fullt ut. Sedan förstår jag mig inte riktigt på de lätt surrealistiska drömscenerna. De scenerna bromsar berättartempot.
Gambia, som sagt. I filmens Banjul är det mesta idylliskt. Alla är glada och sjunger och dansar. Det känns inte 100-procentigt realistiskt, men musiken håller fortsatt toppklass.
Titta också på:
Poetic justice (John Singleton, 1993)
Vinterviken (Harald Hamrell, 1996)
8 Mile (Curtis Hanson, 2002)
