Betongnatt

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Pirjo Honkasalo är idag en av Finlands internationellt mest kända dokumentärfilmare, som under 70–80-talen gjorde rader av spelfilmer. När hon nu är tillbaka i fiktionen med Betongnatt tycks hon förena sina olika sidor, förmågan att fåordigt berätta om människor och göra det i bilder, som har den betydelsebärande diktens kraft.

I botten ligger romanen Betongnatt av Pirkko Saisio från 1981 – men grundhistorien har ingen tid. Om en dag skall den fjortonårige Simos storebror Ilka åka i fängelset. Deras ensamstående, drickande mamma ber Simo att hålla brodern sällskap, själv har hon en träff. Bröderna ger sig ut i Helsingfors och under det dygn som obevekligt går mot sitt slut – inträffar allt. Svek, förnedring,aggressivitet och hopplöshet är ledord i den dramatiska utvecklingen.

ANNONS

Honkasalo håller visserligen inte själv i kameran denna gång men hennes samarbete med fotografen Peter Flinckerberg har resulterat i en utsökt svartvit film, fylld av nyanser och spel mellan ljus och mörker. Såsom hon utnyttjar dagrarnas skiftningar använder hon också tystnaden och ljuden. Tystnaden mellan människor. Vardagens ljud i den betongförort där dramat utspelar sig och ljudet av regn, av forsande vatten som onekligen associerar till Andrej Tarkovskij. Inte minst använder hon nattens onda drömmar och musiken, som mer skildrar den inre världen och de känslor som berättelsen väcker, än understryker yttre händelser.

Betongnatt är en hjärtskärande skildring av en pojke som söker fotfäste, bekräftelse och kärlek. Men inte får det. Det är också en berättelse om en miljö präglad av fattigdom, missbruk och våld, men som spräcker den socialrealistiska ramen och visar människan på gott och ont.

ANNONS