Vem tar sig rätten att härska över vem, och hur reagerar den som tvingas till underkastelse? Var går gränsen mellan människa och djur, och vad utmärker den tunna fernissa vi kallar civilisation?
Apornas planet: R(evolution) med sin blandning av filosofiskt kittlande etiska dilemman, berättartekniskt driv och visuellt spektakel blev en megasuccé 2011, som tilltalade såväl publik som kritiker. Filmen var en prequel till sci-fi-klassikern Apornas planet från 1968 där Charlton Heston som en av tre astronauter kraschlandar på en planet styrd av apor. Männen tas till fånga, sätts i bur och behandlas som djur. Först mot slutet, stående i ruinerna av Frihetsgudinnan, inser de att de hamnat på jorden i framtiden.
Originalfilmen efter Perre Boulles roman har genererat en uppsjö av uppföljare och dataspel, och maktkampen mellan apa och människa tycks fortsatt fascinera varje ny generation. Serien bearbetar på populärkulturellt vis det Franz Fanon beskriver som kolonialismen: "våld i sin råaste, mest naturliga form, som bara ger sig när det konfronteras med övervåld."
På samma sätt som den intelligenta sci-fi-thrillern District 9 kan läsas som en skildring av papperslösa flyktingars utsatta situation erbjuder nya Apornas planet: Uppgörelsen en mängd tolkningsmöjligheter. Här ställs apor mot människor och vi tvingas konfronteras med västvärldens djupt rotade skuld: en smutsiga historia av kolonialism, rasism, makthierarkier, domesticering av djur och skövling av natur.
Även om förväntningarna är högt uppskruvade lär få bli besvikna på biosommarens mest storslagna, visuellt hisnande, äventyr.
I Apornas planet: R(evolution) får vi följa chimpansen Caesar, vars avancerade intelligens är resultatet av en medicin avsedd att bekämpa alzheimer. Caesar uppfostras av en vetenskapsman, innan han efter en våldsincident, hamnar i fångenskap. Mot slutet av filmen revolterar aporna, rymmer ur sina burar och flyr till skogs. Apornas planet: Uppgörelsen tar vid där ettan slutade. Tio år har gått och det mesta mänskligt liv har utplånats efter en viruskatastrof. Aporna däremot lever tillsammans i fred och harmoni. I Muir-skogen utanför San Francisco, har de byggt upp ett välfungerande samhälle. Apungarna lär sig C som i Civilisation redan i skolan, till exempel att "apa inte döda apa".
De rivaliserande arterna möts igen då en liten grupp människor vågat sig djupt in i apornas skog på jakt efter en damm. De är överlevare, bosatta i en koloni i närheten där de också samlat på sig en stor vapenarsenal.
Berättelsen har ett starkt driv, Caesars aphjärta är till brädden fyllt av komplexa känslor och aporna är över lag ytterst övertygande med en mimik som stundtals överträffar de verkliga skådespelarnas. Om människa och djur kan leva i fredlig samexistens är den stora frågan. Filmteknologin tas till helt nya nivåer, där animation och verklighet glider ihop och effekterna spelats in i en verklig skog.
För regin svarar Cloverfileld-regissören Matt Reeves, som också gjort den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in. Även om han haft kort tid på sig för denna jätteproduktion, där 800 personer arbetat enbart med visuella effekter, är det inget hafsverk han lämnar ifrån sig. Synd bara att männen regerar i alla läger, och att de amerikanska familjevärderingarna är ett sådant måste i varje bygge av civilisation à la Hollywood.
