Jag har aldrig varit någon större David O Russell-fantast, fjolårets Du gör mig galen! visste aldrig riktigt vad den ville vara för slags historia och föregående The Fighter var en veritabel orgie i överspel. Det mest underhållande Russell hittills bidragit med är det smygfilmade praktgrälet från inspelningen av I Heart Huckebees när han får tokspel på Lily Tomlin, river ner allsköns rekvisita och där hon skriker "Why don't you fuck your whole movie!" som svar på hans "Hey bitch, I am not here to be fucking yelled at, I've worked on this fucking film for three fucking years"-tirader.
Hur det var under inspelningen av American Hustle har jag ingen aning om, men det är uppenbart att ensemblen stormtrivs med att vara inbjuden till denna svulstiga sjuttiotalsmaskerad där Christian Bales oregerliga tupé borde ha fått chansen att knipa en egen birollsoscar utöver de tio som filmen redan nominerats till.
Irving Rosenfeld är en plufsig småfifflare som inledde sin brottsliga bana med att likt Chaplins pojke krossa skyltfönster så att hans pappa kunde erbjuda nya. Nu är det 1978 och Irv försörjer sig på att sälja förfalskad konst med en kemtvättskedja som fasad i ett New York på konkursens brant. När han träffar före detta strippan Sydney Prosser på ett poolparty uppstår ljuva känslor och de slår snabbt sina skrupelfria huvuden samman för att svindla folk på fejkade lån. Det går strålande tills FBI-agenten Richie DiMaso haffar dem och erbjuder frihet mot att de hjälper honom sy in ett gäng betydligt fulare fiskar som diverse kongressledamöter och en borgmästare med Elvisfrisyr. Ett brokigt persongalleri men där alla inblandade (inklusive Irvs hustru Rosalyn, hemmafrun som plöjer självhjälpsböcker) har en sak gemensamt: Drömmen om ett annat liv. Eller som Sydney säger: "Jag vill vara vem som helst – förutom den jag är".
Och det är en rejäl (om än relativt beskedlig) Scorsesehyllning som Russell har satt ihop. Det är bara att bocka av alla blinkningar – från berättarrösten, de frysta bilderna, slowmotion och superåttamaterial till jobbiga italienska mammor, Richies Max Cady-promenad mot kameran och Irvs ständiga Jerry Langford-fixande med glasögonen. Alltsammans närgånget och följsamt filmat av svenske fotografen Linus Sandgren till tonerna av ELO, Steely Dan och Bee Gees – och en fenomenal, arabisk cover på Jefferson Airplanes White Rabbit.
Det gås dock aldrig riktigt på djupet med själva ploten och möjligen hastas upplösningen undan väl snabbt, men här är det istället de förstklassiga skådespelarprestationerna som står i centrum.
Kanske även det en hyllning till sjuttiotalet.
