När jag efter 578 sidors lågintensivt skrämmande läsning lyfter blicken ur Sara Bergmark Elfgrens nya roman Norra Latin faller den på en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet. 456 skådespelare vittnar, i spåren efter #metoo, om en bransch genomsyrad av kränkningar och sexuella övergrepp. Det handlar om hot, skam, trakasserier och våldtäkter där manligt högmod aldrig verkar leda till fall och de geniförklarade stjärnorna tvärtom ständigt urskuldas och beskyddas. Hashtagen lyder #tystnadtagning.
Vittnesmålen som återges i skådespelarnas artikel, bildar ett kusligt efterord till Bergmark Elfgrens roman. I fiktionen är huvudpersonerna 16 år och går första året på teaterlinjen på Norra Latin (som i romanen återuppväckts som skola för att bilda magisk och högkulturell fond åt berättelsen). Här finns Clea, dotter till den respekterade svenska teater- och filmskådespelerskan Eva Borglund och författaren Uno Ericsson (”En sådan där familj där alla har varsin Wikipedia-sida”). Här finns Cleas pojkvän Tim, son till svensk films stora fixstjärna och enfant terrible Jack Helander och här finns Tamar som utan kulturellt kapital kommit från Östersund till Stockholm för teaterns skull och med en rejäl crush på Clea. Berättandet växlar mellan Clea och Tamar – mellan den som tar situationen för given och den för vilken allt är nytt. Runt dem finns klasskamrater, vänner, teaterlärare och våldsamma spöken ur skolans förgångna. Luften de andas är mättad av Shakespearecitat, tragedier och tradition. Var gränsen går för den skådespelarprofession de satsar på och privata utmaningar och fantomer är oklart. Den som ska bli skådespelare ska vara redo att vända sig själv ut och in, också om allt det resulterar i är en känsla av förvirring och kanske förnedring. Att en medelålders man (mammas kompis och pojkvännens pappa) smyger in handen i ens ryggslut, att den charmigaste estradör i ett ögonblick förvandlas till ett hotfullt monster eller att det finns män som sextonåringar varnas för att hamna ensamma bakom scenen med – det är liksom bara som det är. Eller åtminstone som det som inte kan sägas högt.
”Hur”, frågar sig Cleas mamma apropå en av sina medspelare, "kan man ha en sån person anställd? En notorisk sexförbrytare!”. Clea förstår hennes tystnad. Mamma är "rädd för att inte få fler roller. Hon har jobbat som skådespelare sedan hon var i min ålder, kämpat och slitit. Hon är hela tiden på gränsen till att räknas som en av de stora, de som sitter säkert, men hon är inte riktigt där än och hon är plågsamt medveten om det.”
I konstens namn är det mesta uthärdligt, kanske också försvarbart, genier lider och brinner och alldeles för lite tolkas och synliggörs i termer av kränkningar. Förutom då, till slut och förhoppningsvis, när Tamar och Clea (precis som verklighetens 456 skådespelerskor), hittar fram till varandra och bestämmer sig för att avslöja hur det är och stänga dörren mot både manlig genikult och kvinnlig utplåning.
Överhuvudtaget är det i kvinnovärlden som det i romanen formeras alternativ till den manipulativa, enväldiga och galna manlighet som representeras av några av huvudkaraktärerna. Inte så att alla kvinnor är goda och alla män onda, inte alls. Men när det erbjuds omsorg och stabilitet – och för den delen förälskelse – kommer den med få undantag från kvinnosidan. Det är den som pallar trycket när den måste.
Clea analyserar omvärlden med hjälp av en liknelse. Den groda som kastas ner i kokande vatten, hoppar genast ur. Den groda som ligger i vattnet från början och värms upp i takt med att temperaturen stiger, kommer att bli kokt. Så är relationen mellan kvinnorna och scenkonstens män. Så tror jag också att Tamars roll i romanen kan ses. Hon kommer in från sidan och ser det som den stockholmska kulturelitens barn är så vana vid att de inte lägger märke till. Och hon gör motstånd.
Norra Latin är en mindre blodig historia än Engelforstrilogin (som Bergmark Elfgren skrev ihop med Mats Strandberg). Lojaliteten med de unga, det oroliga pendlandet mellan viljan att höra till och risken för självutplåning, tonträffen och det mörka fantasyanslaget är dock det samma. Men det är inte främst de magiska inslagen som skrämmer, utan den krassa blick texten riktar mot en könad värld.
