Förvånade resenärer fick konsert till kaffet

ANNONS
|

Göteborgssymfonikernas harpist, Erik Groenestein-Hendriks, har valt ut fem klassiska stycken.

- De är välkända för harpister men kanske inte så kända för andra, förklarar han innan han lägger harpan mot axeln och låtar instrumentets porlande ljud sprida sig i lokalen.

Runt om sitter sju-åtta personer och lyssnar. Resenärer kommer och går. En dam rullar in sin väska i loungen med en förvånad min. Några herrar i kostym ser sig undrande omkring.

Eva Essvik från Symfonikernas marknadsavdelning förklarar varför det sitter en harpist och spelar här. Det handlar om samarbete mellan GSO och SJ som har en medieportal i vilken även andraklasspassagerare kan lyssna på symfonikerna. På söndag blir det harpomusik i loungen i Stockholm.

ANNONS

Erik Groenestein-Hendriks fick jobbet som harpist i GSO för ungefär två år sedan i konkurrens med 107 andra.

Han berättar hur han förälskade sig i harpans ljud när han var liten och tjatade på sina föräldrar att han skulle få börja spela harpa. De föreslog andra instrument, men han gav sig inte. Efter ett år sa föräldrarna ja.

Nu tycker han att fler borde lära sig spela harpa. Det finns inte så många harpister i Sverige.

- Harpan är ett vackert och romantiskt instrument men man kan spela all sorts musik, säger han.

Han funderar på om det skulle gå att spela jazzstandards i bistron på väg upp till Stockholm.

I början av tredje stycket, Gabriel Faurés Impromptu opus 86, brister en sträng mitt i en kraftig drill. Tjong! Men Erik Groenestein-Hendriks är beredd. Strängar brister flera gånger i veckan. Han fiskar raskt upp en ny ur väskan han alltid har i beredskap. Stämmer och börjar om.

När konserten är slut kommer några ur publiken fram, en man känner lite försiktigt på en sträng. Inget ljud. Det krävs en viss styrka i fingrarna. Och "extra skinn" på fingertopparna. Harpa är ett instrument man måste öva på hela tiden.

ANNONS

- Men det är inte så svårt att lära sig spela, säger Erik Groenestein-Hendriks.

ANNONS