Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/3

Ett pedagogiskt mästerverk

Det vardagliga Sverige 2017 utgör fonden, gentemot vilken Kalle Johanssons bildberättelse om fascismens ideologi, praktik och historia utspelar sig. Det är oerhört effektivt, skriver Henrik Arnstad.

Seriealbum

Kalle Johansson
Vad är egentligen fascism?
Verbal förlag

Ibland bor det stora i det anspråkslösa. Angående folkbildning har jag sällan stött på något så bra som seriealbumet Vad är egentligen fascism?, av Kalle Johansson.

Efter att ha arbetat med fascismforskning i ett decennium är jag van vid skiftande kvalitet, när den svartbruna ideologin diskuteras. Ofta utgår diskussionen från ytliga stereotyper: Fascister är marscherande män, iförda ridstövlar och uniforma skjortor, som skriker om rasbiologisk diktatur. Så måste fascism se ut – annars är det inte fascism, enligt klyschorna.

Serietecknaren Kalle Johansson går en annan väg. Han har läst på. Han reflekterar utifrån vetenskap och tar hjälp av en kunnig expert, en av Sveriges (alltför fåtaliga) fascismforskare, docent Lena Berggren vid Umeå universitet. Resultatet blir ”populärvetenskap när den som bäst”, kommenterar Berggren.

Seriealbumet börjar med en kort historik om fascismen under mellankrigstiden. Sedan startar den huvudsakliga serieframställningen, som är ett samtal mellan Johansson och Berggren då de fikar i en vanlig svensk stad. Det vill säga, det vardagliga Sverige 2017 utgör fonden mot vilken bildberättelsen om fascismens ideologi, praktik och historia utspelar sig. Det är oerhört effektivt. Johanssons naivistiska teckningar lurar läsaren att lära sig avancerade saker, utan att hen märker det. Svåra begrepp som ultranationalism, ideologi och antisemitism förklaras med en enkelhet hos Johanssons penna som imponerar.

Pennan är dessutom vass – exempelvis när en man i serien vill försvara fascismens rätt till yttrandefrihet (via ett välkänt men felaktigt Voltaire-citat) samtidigt som han brutalt blir tystad av fascisterna, som inte erkänner mannens yttrandefrihet. En sekvens som borde projiceras i jätteformat på Bokmässans vägg i Göteborg 2017.

Serieberättelsens avslut utgörs av kontinuiteten inom den fascistiska ideologin, från mellankrigstiden fram till i dag. Om likheterna i retoriken. ”Den där rösten, det där tilltalet, det är samma sak i dag som de här partierna hade på 1920- talet”, säger Berggren som serie­figur – varpå ett skriftligt efterord tar vid, författat av Berggren själv. En syntes skapas i övergången: från folkbildande populärvetenskap (serien) till forskarens egna ord med rubriken ”Fascismen är långtifrån död”. Det är synnerligen välgjort.

Ingenstans i albumet hittar jag partinamnet Sverigedemokraterna. Men läsaren förstår ändå vilket parti som avses, när Berggren skriver att ”det är inte samma fascism vi ser i dag som för 80 år sedan”. Samhället har förändrats och fascismen – precis som alla andra ideologier – har följt med i dessa förändringar. Likväl fortsätter den fascistiska terrorismen att mörda människor, även i nutidens Sverige. Som när Anton Lundin Pettersson massakrerade människor med ”icke-svenskt utseende” i Trollhättan. Berggren resonerar: ”Merparten av den fascistiska terrorn sker dock i en mindre spektakulär men i allra högsta grad kontinuerlig form … Det lågfrekventa våldet och hotet om våld drabbar även fascismens såväl uttalade som inbillade motståndare och granskare, bland annat journalister, forskare, jurister, poliser, lärare och politiker.”

Denna dagliga terrorverksamhet uppmärksammas knappt av den demokratiska statens rätts­väsende. Det är lika obegripligt som skrämmande.

I dag föredrar det offentliga samtalet att kalla rasistiska rörelser för ”högerpopulism”. Det är ett ideologiskt begrepp som förvisso existerar även inom forskningen, men det används ofta felaktigt. Att benämna alla möjliga ultranationalismer – från SD till Rysslands Putin och USA:s Trump – för ”populister” har blivit ett mantra, eftersom själva ordet känns ofarligt. ”Populism” låter som tomt munväder, ett regnmoln på sommarhimlen som visserligen är otrevligt men som snabbt kan blåsa förbi. En fördjupad ideologianalys visar att verkligheten är besvärligare än så.

Angående den ryska putinismen använder jag hellre begreppet auktoritär konservatism, en ideologi baserad i traditionell höger. Trump lutar åt samma håll. Högerpopulistisk rasism representeras exempelvis av norska Fremskrittspartiet och Dansk folkeparti. Sverige­demokraternas ideologi, med sina nazistiska rötter, är huvudsakligen fascistisk. Men de ideologiska gränserna bland dessa partier är inte skarpa – tvärtom. Det finns inom dagens politik ”ett slags ultranationalistisk gråzon”, påpekar Berggren. Vilket inte minskar partiernas farlighet för demokratin.

Till skillnad från den europeiska jihadismens terror har den europeiska ultranationalismen en enorm organisationell styrka. Den förmår mycket mer än att ”bara” organisera massdöd via terrordåd. Ultranationalismen – inklusive fascismen – hotar våra demokratiska statsskick i grunden. Inte minst i Sverige. Seriealbumet Vad är egentligen fascism? förtjänar masspridning. Boken är ett pedagogiskt mästerverk.

Mest läst