Ett par från Stjärnfallsvägen är berättelsen om Virginia och David, ett par i övre medelåldern och deras resa till släkten i Amerika. Men det är också berättelsen om den amerikanska familjen, Davids föräldrar, mostern, hennes man och kusinerna. Eller är det i själva verket en berättelse om berättarrösten, hur hon fångar upp deras historia efter Ingalills gymnastik där hon möter paret, och hur det blir en del i alla historier som berättas i kvinnornas bastu när gympapasset är över?
Ja det låter snurrigt och det är det kanske också. I Kerstin Strandbergs författarskap finns ingen disposition och tydlig början och slut. I stället är det en strid ström av berättelser i ett kontrollerat kaos som rör sig in och ut ur skeenden, med utvikningar och upprepningar. Det är en läsutmaning och likväl en oupphörligen fascinerande och rolig sådan. Strandberg är som det pladdriga middagssällskapet som ideligen tappar tråden, men på något sätt ändå lyckas fånga läsaren med sina väl återgivna detaljer och scener. Möjligen blir det lite väl mycket metakommenterande kring själva skrivandet och urvalets process, men det är en sidonotering.
För trots alla utvikningar, trådar som tappas och hittas igen långt senare framträder en huvudberättelse om en familjs arv och mörkläggning. Om en otrohet från långt tillbaka i tiden, pengar och ett transexuellt barn. Framförallt finns här scener som stannar kvar. Som ögonblicket där transpersonen Kim vill bli berörd av Virginia och hon ryggar tillbaka, tiggarkvinnan på tunnelbanan som sätter sig ner och plötsligt blir en jämlike, bastuns kroppar. Ett par från Stjärnfallsvägen är en utmaning som ger rikare utdelning än vad det kanske verkar som vid första anblicken.
