Ett och annat gräl kan nog behövas

Är det konstruktivt att bråka med den man älskar? Experterna i Malin Haawinds bok kommer inte med några helt entydiga svar. Men hennes bok bidrar till att avdramatisera trätandet, anser Cecilia Nelson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Mycken kärlek, många gräl. Så ligger det till om man får tro ett gammalt kretensiskt ordspråk. Hur det verkligen förhåller sig med grälandets orsaker och verkningar försöker etnologen och journalisten Malin Haawind ta reda på i sin debutbok Dra åt helvete, där hon konsulterar experter från olika discipliner och intervjuar ett antal personer som lever i parförhållanden. Med humoristisk självdistans och deltagande observation kastar hon sig in i detta laddade ämne, som få vill saluföra utanför hemmets mer eller mindre ljudisolerade väggar, och presenterar sig som rutinerad grälare sedan länge.

Främst är det heterosexuella par Haawind intervjuat och mycket av hennes analys bottnar i de kvardröjande könsroller som styr vad det är de flesta av oss grälar om. Hushållsarbete, pengar och fördelningen av egentid ligger föga förvånande högt på listan över konfliktämnen.

ANNONS

För att ge en bakgrund till dagens grälkultur skissar hon utvecklingen från ett bondesamhälle där familjen framför allt fungerade som en arbetsenhet till framväxten av det borgerliga äktenskapet under 1800-talet, med den romantiska kärleken som viktigaste bindemedel mellan makarna. Kärleksparet som norm, påpekar hon med en av sina drastiska jämförelser, är inte av naturen given utan i själva verket yngre än vaccinet.

Men att kärleken officiellt sattes i centrum innebar inte att äktenskapet fick någon högkonjunktur. Tvärtom var det vid 1900-talets början så impopulärt att gifta sig och nativiteten var så låg att politikerna såg sig nödgade att göra något radikalt – och så fick vi en ny äktenskapslagstiftning som avskaffade den bisarra ordningen att mannen var hustruns målsman. Som historieprofessorn Christina Carlsson Wetterberg har framhållit blev äktenskapet ett modernt kontrakt mellan två oberoende individer, ett kontrakt som kunde upplösas genom skilsmässa.

Detta genombrott till trots har ojämställda strukturer som bekant varit seglivade, vilket tydligt avspeglar sig i Malin Haawinds undersökning. Kvinnan tar i de flesta fall ett större praktiskt och känslomässigt ansvar för barnen och hemmet. Är det stökigt och skitigt är skammen kvinnans snarare än mannens vars självbild inte på samma sätt är kopplad till hemmet utan historiskt präglats av den så kallade stora världen med yrkesarbete och fritidsintressen.

ANNONS

Att gräl kring hushållsarbetet kan bli så laddade hänger samman med grundläggande saker som upplevelsen av egenvärde, respekten för partnern och hens tid, menar författaren. Även medvetna män som kallar sig feminister har i praktiken svårt att ta ett jämställt ansvar, vilket Haawind behandlade i sin magisteruppsats Moderna män och traditionell maskulinitet – Om maskulinitetsskapande i mäns tal om genus och jämställdhet (2006).

Är det då konstruktivt att bråka med den man älskar? Experterna i boken kommer inte med några helt entydiga svar. Forskning har bevisat att ilska gör oss mindre smarta och att det är lätt att häva ur sig ett och annat man sedan ångrar när aggressionen släpper taget och man kan tänka klarare. Å andra sidan är det ett högriskprojekt att under långa tider trycka ner mindre smickrande känslor som kan barrikadera sig i kroppen och underminera både hälsan och relationen. Enighet råder dock om att det finns gränser som inte får överträdas. Våld eller hot om våld, förnedrande tillmälen och skräddarsydda personangrepp i syfte att mer långsiktigt försvaga den andras självkänsla kan aldrig föra något positivt med sig.

Själv ser författaren det som en kärlekshandling att vilja rättvisa genom att se till att båda får utrymme och delar på arbete och ansvar. Och då får man bereda sig på att det blir mer tjafs, för forskning har visat att jämställda par bråkar mer, vilket inte innebär att de upplever att de har det sämre än par som lever enligt mer traditionella könsroller eller att de separerar oftare.

ANNONS

Med sin bok bidrar Malin Haawind till att avdramatisera trätandet. Detta som de flesta gör, men få talar om. Emellanåt kan jag tycka att författaren överkompenserar för andras fasadputsande tystnad och kan bli lite väl privat på sin egen och makens bekostnad. Men det får man väl tillskriva stå-upparen Haawind, som mitt i det mer strukturerat undersökande iscensätter sitt eget äktenskaps osminkade vardagsgnissel och också bistår mindre uppfinningsrika par med en checklista under rubriken: Så muckar du bäst – replikerna som funkar.

Kärleken är tålig och mild, heter det hos Paulus. En vacker vision, om än inte alltid så realistisk. Ett och annat gräl kan nog behövas, inte minst i en tid då mycket av gamla invanda mönster ifrågasätts.

ANNONS