Två kvinnor, ett bord, två stolar. Nästan ingenting, utom rösterna och allt som uppstår i våra huvuden. Detta är skådespelarnas teater, som skapar levande bilder av vad som en gång varit: blodet, dödandet, kärleken, hatet, katastroferna.
De litterära priserna Svetlana Aleksijevitj från Vitryssland har fått är många. Vore de medaljer, skulle hon kunna pynta sin bringa som en rysk krigshjälte. Med Nobelpriset 2015, den kanske allra mest gnistande i samlingen, har hennes verk också höjt det litterära reportaget till romankonstens nivå. Hon har skrivit om krigens omänsklighet och dess mänsklighet, med polyfonin som teknik och en urstark känsla för ett precist, vackert och uppmärksamt språk.
Många röster som berättar är inte bara många vittnesmål utan många perspektiv och förhållningssätt. De korsar varandra, sammanfaller och divergerar. Man får reda på enormt mycket fakta, men ändå mer får man tankar och känslor kring det inträffade filtrerat genom många, många individers sätt att berätta. Ibland över te och piroger, ibland som förtroliga samtal systrar emellan.
Kriget har inget kvinnligt ansikte utkom 1985 och var Aleksijevitjs första bok. Den uppmärksammades stort och såldes i en upplaga på två miljoner – detta var en ny berättelse om andra världskriget. Inte för att den var okänd, utan för att den var inofficiell. Efter kriget kunde männen i Sovjetunionen stolt berätta om sina hjälteinsatser. Medan kvinnorna förväntades tiga. Dödandet, leran, blodet, gravarna som skulle grävas och såren som skulle förbindas var ingen vacker historia som passade för den kvinnobild som var en del av den sovjetiska kulturen.
I den svenska utgåvan är boken 450 sidor tung och det är en självklarhet att allt inte kan rymmas på en teaterscen. Hennes likaledes dokumentära roman Bön för Tjernobyl har redan dramatiserats för teatern och spelats, kanske mer poetiskt och profetiskt. Där förstår man lättare hennes nästan provokativa drag att låta den och Kriget har inget kvinnligt ansikte ingå i en svit kallad Utopins röster, där också Zinkpojkar (om Rysslands krig i Afghanistan) och Tiden second hand ingår. Utopin? Här finns kanske det största modet i Svetlana Aleksijevitjs författarskap: att våga skriva in hur misslyckandet och de mänskliga katastroferna vilar på drömmarna om en annan samhälls- och världsordning. På Göteborgsdramatiska teater är Kriget har inget kvinnligt ansikte en bara drygt timslång uppsättning och den är gjord med klok enkelhet. Regissören Erik Åkerlind har låtit två skådespelerskor sitta vid ett stort bord med en karaff vatten, två glas, två stolar. Bakom dem: en svartmålad tegelvägg med ett stort hål i svärtan av vit färg.
Associationerna pilar snabbt till förhörsrum och bombskadade hus utan att något av detta nämns. Försiktiga ljudillustrationer talar på samma sätt tyst och instämmande om en katastrof som redan har inträffat, om allt som är före, då och innan i relation till nuet och de två kvinnorna.
Dramatiseringen av Malin Lindroth är både sparsam och varsam, och till de kloka dragen hör att inte redovisa intervjusituationen. Författaren-journalisten är frånvarande, på scenen möter vi bara svaren på frågorna hon har ställt. Att sovra i det mycket omfattande materialet är själva utgångspunkten för en dramatisering, frågan är hur. Och här finns en problematisk sida av en mycket välgjord och väl spelad uppsättning, där Hanna Ullerstam och Mia Eriksson nyansrikt växlar mellan olika personer vars berättelser återges som fragment och minnesbilder.
Svetlana Aleksijevitj polyfoniska teknik har liknats vid lapptäcken och pussel. Bokens möjligheter att utan stopp lägga till nya perspektiv, instick, återblickar och kommentarer av det mest skiftande slag är svår att överträffa. I teaterversionen saknar jag trots allt de många synpunkterna på kvinnligt och manligt i offentligheten, hur de kvinnliga krigsveteranerna berövades sina erfarenheter och mer eller mindre direkt uppmanades att inte berätta för mycket för att inte framstå som skrämmande.
Nationalismen är hundraprocentig och blind i de flesta av berättelserna, och det skulle bidra till uppsättningens relevans här och nu om frågeställningar kring fosterlandet och nationen i relation till synen på manligt och kvinnligt tangerades. Den heroiserande nationalismen är en manlig symbol som Svetlana Aleksijevitj sticker hål på genom sin kärleksfulla insikt om barnen, ungdomarna och hela mänskligheten; hur den drabbas men också hur den, trots allt, lyckas överleva.
Fotnot: Kriget har inget kvinnligt ansikte är dramatiserad av Malin Lindroth som är skribent på GP:s kultursida, därför gästrecenseras pjäsen av Margareta Sörensson, dans- och teaterkritiker på Expressen.
