En man som heter Oscars-Ove. Hannes Holms formidabla publiksuccé med Rolf Lassgård i huvudrollen som den vresige änklingen Ove skickas nu över Atlanten som Sveriges Oscarsbidrag. Nyheten skapar inga större chockvågor och logiken är glasklar. Vresiga gamla gubbar går hem i alla läger, i alla länder. Filmbranschen älskar vresiga gamla gubbar. Publiken älskar vresiga gamla gubbar. Oscarsjuryn består av vresiga gamla gubbar.
Innerst inne har de alla hjärtan av guld – eller vill åtminstone gärna repetera just den berättelsen. Där den vresige gubben innerst inne inte alls är vresig. Bara ensam och ledsen. Lite kärlek från en tålmodig kvinna - och vips. Världen kan åter tecknas i starka, betydelsebärande färger. Det hörs fågelsång. Allt är förlåtet.
Jag vet mekanismerna, önskar Hannes Holm med flera lycka till eftersom berättelsen ändå är välspelad och har stänk av vemod översig. Ordningsmannen Ove finns där ute, paragrafryttaren som håller ordning i tvättstugan eller på boendeparkeringen. Vad som rör sig i hans psyke intresserar. Visst.
"Slentrianmässigt på repeat"
Men temat går ändåslentrianmässigt på repeat.
Personligen hade jag gärna sett ett mer överraskande val av Oscarsbidrag. Varför inte till exempel Suzanne Ostens omdiskuterade, delvis självbiografiska Flickan, mamman och demonerna? Eller Tora Mårtens underbara street-dans-och-kärleksfilm Martha & Niki? De passivt aggressiva männen i Efterskalv och missbrukarna i Tjuvheder är också värda Oscarsnomineringar. Allihopa. Vilken dag som helst.
