Prövar läsaren. Jenny Erpenbeck är född i Östberlin 1967 och arbetar som författare, dramatiker och regissör. "Erpenbecks nyktra och distanserade blick på människans irrfärder genom tiderna, är paradoxalt nog både varm, personlig och inkännande", skriver Sinziana Ravini.
Prövar läsaren. Jenny Erpenbeck är född i Östberlin 1967 och arbetar som författare, dramatiker och regissör. "Erpenbecks nyktra och distanserade blick på människans irrfärder genom tiderna, är paradoxalt nog både varm, personlig och inkännande", skriver Sinziana Ravini.

En mästare på växtvärk

Jenny Erpenbeck har hyllats ända sedan den uppmärksammade debuten Historien om det gamla barnet. Nu finns hennes tidiga verk samlade i 4 x Erpenbeck och Sinziana Ravini landar till slut i ett enda råd: Läs henne!

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En 14-årig flicka hittas stående på en gata, mitt i natten med en tom hink i ena handen. Hon vet inte vem hon är eller vart hon är på väg. Det dröjer inte länge förrän hon sätts på ett barnhem, där ett liv i självvald underkastelse påbörjas, för "den lägsta platsen i hierarkin är alltid den säkraste". Ibland skriver hon meddelanden till sig själv som lyder: ”Du är död för mig. Många hälsningar. Mamma”.

Det var länge sedan jag läste en sådan kuslig berättelse. Historien om det gamla barnet är den tyska, kritikeromsusade författaren Jenny Erpenbecks första roman. Den har precis kommit ut på svenska tillsammans med hennes tre andra böcker i en tjock antologi, vid namn 4 x Erpenbeck. Till historien om den första romanen hör att Erpenbeck valde att själv ta sig in inkognito en skola när hon var 27 år. Hon lyckades både sudda ut sin identitet och låtsas vara tio år yngre. Varför? I Erpenbecks romaner finns inga "varför", bara "hur". Och det är precis detta som gör hennes romaner så obehagliga och precisa i sin gestaltning av psykets svårframkomliga labyrinter.

ANNONS

Erpenbeck levde i Östtyskland under första delen av sitt liv och även om hon så småningom kom till Berlin, finns det, som en tysk litteraturkritiker mycket riktigt konstaterat, inget av Berlins klubbliv eller tidstypiska cynism i hennes romaner. Hon har jämförts med Kafka och Beckett.

Själv skulle jag vilja hävda att hon snarare befinner sig någonstans mellan Günter Grass och Herta Müllers mörka sagor och surrealistiska historiekritik. Hennes böcker sjuder av tragiska krigsrelaterade mikrohistorier om människor som förlorar sina hem, sin identitet, som spärras eller avlivas, som flyr, dödas eller överlever, likt legosoldater på en spelplan för barn som växt för snabbt eller slutat vilja åldras, eller vridit tillbaka tiden till en tid ”där allting existerade”.

Andra världskriget är allestädes närvarande, men också det kalla krigets terror, ovissheten om vad som händer i väst, hungern, rädslan för att tänka högt. Här finns också en känsla som är svår att ta på, men som skulle kunna beskrivas som "den förträffliga övertygelsen om den egna oskulden". För mig, som tillbringade mina första tio år i Rumänien, blir det en tidsresa, jag minns det som igår hur det var att leva i en totalitär oskuldsstat, där ingen kände sig skyldig, där det alltid var ”systemets fel”. Få författare har kommit åt fascismens infantiliserande tillstånd. Grass Bläcktrummespelande dvärg är förstås ett av de stora undantagen.

ANNONS

Det gör ont att växa och det är precis dessa växtvärk som Erpenbeck lyckas fånga utan att för den sakens skull låta pusselbitarna samlas till en gemensam helhetsbild. Trauman tillåter inga helhetsbilder. Det är där man som läsare prövas, och om man inte är tålmodig nog, sållas bort.

I Smäck berättar Erpenbeck en mycket vacker historia om hur en farmor lär sitt barnbarn allt hon behöver veta innan farmodern dör. Det viktigaste är att tala. Först måste barnbarnet tala med stenar i munnen. Sedan lär farmodern henne vikten av ”att dra sig undan bakom sin röst”. Nu förstår barnbarnet varför farmodern alltid varit så svår att komma åt. Historien, som förresten känns mycket självbiografisk, innehåller också mycket starka scener med föräldrarna. Om Kafka håller sina föräldrar på behörigt avstånd, så tycks Erpenbecks föräldragestalter hela tiden slingra sig in i henne, likt vener ur en gemensam kropp.

Antologins starkaste berättelse är Hemsökelse, som förtäljer bland annat historien om Rödarmisten som anländer till en gård tillsammans med 200 andra mannar. När denne kommer in det övergivna huset hittar han en kvinna gömd i ett skåp. Våldtäktscenen som följer, är en av de mest oförutsägbara jag någonsin läst. Jag tänker inte avslöja mer.

ANNONS

Jag är oerhört förbluffad av hur Erpenbeck lyckas balansera mellan psykologisk och filmisk skärpa, hur hon kan få en att både glida in i protagonisternas huvuden och stå och se på, samtidigt. I bokens efterord tackar hon alla personer som hjälpt henne att gräva i olika arkiv (allt från brandenburgisches Landeshauptarchiv till det Judiska historiska institutet i Warszawa), i jakt på foton och filmmaterial.

Jag förstår nu var den filmiska, voyeuristiska blicken kommer ifrån, men också panoramaåkningarna över alla fältslag och mikroskopiska människoöden. Läs henne, för Erpenbecks nyktra och distanserade blick på människans irrfärder genom tiderna, är paradoxalt nog både varm, personlig och inkännande.

ANNONS