En höstsonat utan tonkänsla

Göteborgs stadsteater spelar Ingmar Bergmans Höstsonaten som en spökhistoria men skräckfilms­estetiken gör dramat alltför ytligt och konkret, skriver Mikaela Blomqvist.

ANNONS
|

Relationen mellan mor och dotter kan förstås vara nog så skrämmande men vad den tyska regissören Lydia Bunk menar med att Ingmar Bergmans Höstsonaten egentligen är en spökhistoria har jag svårt att förstå. När dramat, som spelats tämligen flitigt på svenska scener de senaste åren, nu spelas på Stadsteaterns stora scen är det i en uppsättning som till stor del lånar sin estetik från skräckfilmen.

Vardagsrummet i prästgården, där det olyckliga paret Eva (Caroline Söderström) och Viktor (Benjamin Moliner) väntar på att ta emot Evas mor, den hyllade pianisten Charlotte (Carina M Johansson) som gäst, liknar mest ett ödsligt slott. Scenograf Nadia Nabil Korsbæk har låtit väggarna stå ut likt rundlar, golvet har ett snurrat rutmönster och trappor vindlar sig ned från båda sidor medan taket sträcker sig hur högt som helst. Scenrummet blir på en gång rymligt och klaustrofobisk, liksom Evas och Charlottes relation är för nära och för fjärr.

ANNONS

Nyttjar ytorna friskt

Bergmans täta drama, filmat 1978 med Ingrid Bergman och Liv Ullmann i huvudrollerna, gör sig nog egentligen bäst på en mindre scen men Bunk verkar inte låta sig besväras av utrymmet utan nyttjar istället ytorna friskt. Från taket faller höstlöv i drivor och mot de höga väggarna avlöser videoprojektioner varandra: det är två spöklika flickor som väl skall vara Eva och hennes syster Helena som barn, en gråtande vuxen Eva, en bister Charlotte, Evas döde son tillsammans med sin farfar i ett skugglandsskap, Charlotte som står bakom Eva och håller för hennes ögon och Eva ensam, naken och fastbunden med någon slags tråd.

Så är alltså allt det som mor och dotter aldrig har talat om, och som hos Bergman nystas fram undan för undan, här närvarande på scen från första stund. När modern Charlotte glider in och påbörjar den första i raden av en serie långa, kyliga monologer om sina många framgångar på scen och i kärlekslivet böjer sig dottern Eva beundrande fram mot henne med en stor blomstervas.

Skådespelarna stelnar

Ljuset släcks och när det tänds igen sträcker hon sig mot modern med öppen mun och en kaffekopp. På detta sätt stelnar skådespelarna inledningsvis i fotografiliknande tablåer som skall utgöra en komisk gestaltning av de skeva maktförhållandena: en dominerande Charlotte kysser Victor eller håller låda, en irriterad Eva vänder sig bort för att sleva upp mer soppa och en alltmer besvärad Viktor häller upp ytterligare ett glas whisky åt sig själv.

ANNONS

Bunks uppsättning får genom hela första akten drag av ironisk citation. Vi som publik förutsätts redan känna till historien och vad värre är, inte vara särskilt intresserade av den. Bergmans text, som i sig själv inte alls saknar komiska poänger, är behållen som helhet, men levereras med uppskruvad distans. Divan Charlotte är klädd i röd sammet och svart spets och den stillsamma, religiösa Eva är utstyrd som en absurd flickkvinna i nästan knälång fläta, ullstrumpor i spets och puffärmad tröja. Mot moderns ragata blir hon i denna uppsättning bara ett passivt, undflyende offer.

Tolkning är som synes genomgående ytlig och framför allt mycket konkret och då inte bara i kraft av de ovan nämnda videoprojektionerna. När akt två, som består av en lång anklagelseakt från Evas sida, inleds med några ord om att modern alltid har behandlat Eva som en docka är hon mycket riktigt utstyrd i docklik klänning och får sitt långa hår borstat av modern.

Hänger i en trapets

Viktor, Evas oälskade make som fått Eva att gifta sig med honom på nåder och som är oförmögen att ordentligt sörja sonens drunkningsolycka, går runt ständigt storgråtande, stupfull och genomblöt. Evas syster Helena som lider av en kronisk nervsjukdom (oklart i vilken mening) smyger runt på scen som en djurlik skugga och hänger vid något tillfälle i en trapets.

ANNONS

Bunk rör sig visserligen i andra akten mer mot allvaret men överdriften i symboliken förblir, ökar distansen ytterligare och tunnar ut relationen som skall gestaltas på scen. Den i originalet mycket laddade scen där Charlotte i ett dialogutbyte fullt av undertoner kritiserar Evas tolkning av ett Chopin-preludium passerar mer eller mindre obemärkt. Eller snarare, det hade gjort det om vi inte simultant med det som händer på scen hade fått se både mor och dotter gråta på video.

Lustmördar dramat

Den påträngande gestaltningen underskattar inte bara publikens förståelseförmåga, den gör det också omöjligt att som publik känna något alls, utöver en lätt genans över all kitsch. Nej, Höstsonaten är förstås inte alls någon spökhistoria. Men nog är det kusligt att se Stadsteatern lustmörda det ena dramat efter det andra.

ANNONS