Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

En brännande aktuell roman

Johannes Anyurus nya roman kan läsas på fler plan samtidigt men framför allt övertygar den som samtidsdiagnos. Den förskjuter min blick precis så mycket att jag får syn på nutiden på nytt, skriver Mattias Hagberg.

Bok

roman
Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Norstedts
 

Det finns romaner som stannar kvar, som kopplar upp sig på nervsystemet och aldrig riktigt lämnar en. De lever sitt liv i minnet, år efter år, ständigt aktuella. Johannes Anyurus förra roman, En storm kom från paradiset, var en sådan, tidlös bok. Den kommer att följa mig länge, kanske hela livet. 

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är något helt annat. Det är en text som är helt beroende av sin samtid – av tidsandan. Det är en brännande aktuell roman, som gestaltar flera av nuets mest skrämmande tendenser: framför allt hur rädsla och hat alltid samspelar, och hur de just nu föder och göder terrorism och fascism. 

Det börjar med en terrorattack, eller åtminstone ett försök till en terrorattack. En mörk vinterkväll i centrala Göteborg kliver två män och en kvinna in i en seriebutik där ett samtal om konst och yttrandefrihet just ska börja. De tillhör terrorsekten IS och de är ute efter konstnären Göran Loberg som står i centrum för samtalet. Han är en kontroversiell figur, skapad med Lars Vilks som tydlig förebild. De avbryter hans framträdande med ett skott i luften. Panik utbryter och en förvirrad gisslansituation uppstår. 

Men mitt i kaoset känner den kvinnliga angriparen att något är fel. Hur har hon egentligen hamnat här? Hennes minnen är märkligt vaga. Hon vet inte ens varifrån hon kommer. 
Det är en knivskarp, febrig scen, som hämtad ur vilken thrillerroman som helst, men förhöjd av Johannes Anyurus elektriska språkhantering. Som inledning är den gripande. 
Men det är egentligen först när den tar slut som romanen börjar på allvar. 

Två år efter attacken mot seriebutiken besöker en namnlös författare, med drag av Johannes Anyuru själv, den unga kvinnan på en rättspsykiatrisk avdelning utanför Göteborg. Hon sitter inspärrad, stämplad som sjuk. Hon har läst hans böcker och nu vill hon dela med sig av sin historia, en historia som visar sig vara mer än märklig. Hon påstår att hon kommer från framtiden. 

Härifrån följer romanen två spår: dels kvinnans beskrivning av sin uppväxt i ett framtida Sverige präglat av islamofobisk fascism i spåren på hennes egen attack på seriebutiken och Göran Loberg, dels den fiktiva författarens försök att hitta sanningen om henne. Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Varför har hon såna märkliga minnen? Är hon kanske själv ett offer? 

Det är en svår uppgift Johannes Anyuru har gett sig själv. Framför allt framtidsskildringarna balanserar hela tiden på gränsen till det banala. Det är klassisk dystopi, nutidens mest obehagliga tendenser uppskruvade på maxvolym. Men det landar ändå alltid rätt. Förmodligen för att Johannes Anyuru hittat ett smart grepp för sin historia. Genom hela romanen råder en befriande osäkerhet om vad jag egentligen läser. Är kvinnans berättelser om läger och getton för muslimer och andra ”sverigefiender” bara psykotiska vanföreställningar? Och är hennes redogörelser för ett framtida Sverige där muslimer tvingas äta griskött och rita karikatyrer av profeten Mohammed bara ett sätt att fly från sin egen skuld? Eller finns det ett spår av sanning i dem? 

Till slut osäkrar Johannes Anyuru hela sitt romanbygge med en vändning mot det postmoderna. Kanske är hela hans text bara en fantasi för att bearbeta nuet. 
Det här är en roman som man kan läsa på flera plan samtidigt. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är politisk pamflett, framtida dystopi och personlig tankebok på en och samma gång. 

Framför allt övertygar den som samtidsdiagnos. Den förskjuter min blick precis så mycket att jag får syn på nutiden på nytt. Eller snarare, den får mig att känna och förstå samtiden på annat sätt. 

Medan jag läser pumpar nyheterna i bakgrunden: Ungern inrättar läger för flyktingar. Donald Trump skriver under ny lag om inreseförbud. Moderaterna sträcker ut handen mot Sverigedemokraterna. Så flyter Johannes Anyurus text oundvikligen ihop med nuet, bildar en oupplöslig enhet som det är svårt att värja sig emot. Romanen blir en närmast fysisk upplevelse – ett knytnävsslag. 

Jag önskar att den här romanen når riktigt brett. Den har ett ärende som är mer än angeläget, och den lyckas med det som all bra konst ska göra – att förändra och fördjupa bilden av verkligheten. Trots det är jag rädd att den är alltför krävande för att nå utanför kretsen av redan frälsta. Det här är en roman som behöver koncentrerad läsning för att bli levande – men som också ger mycket tillbaka. 

Mest läst