Det är oroväckande när det nya året inleds med att Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski talar om att ”utmana konsensus” i samband med publiceringen av Nathan Shachars kolumn om adhd (DN 2/1). Den starka kritik som uppkom mot publiceringen besvarades med risken för censur och att många åsikter ska få plats. Wolodarski sällar sig därmed till dem som menar att det fria tyckandets värde är högre än den korrekta informationens.
Men det finns inget egenvärde i att ”utmana konsensus”. Konsensus kan existera eftersom det är en icke-fråga att diskutera. Exempelvis kan forskningen ha lagt fram entydiga bevis, exempelvis kring vaccinets förtjänster eller människans påverkan på klimatet. Eller så handlar det om en kollektiv moraluppfattning, såsom människors lika värde. Ibland har vi kanske lärt oss någonting av historien, så att vi uppnått konsensus kring att vi inte ska tvångssterilisera människor eller diskutera olika rasers intelligens.
Det finns många saker som vi har konsensus kring, där det inte finns någon anledning att debattera för debattens skull. Debatt tar nämligen mycket tid och kraft och om vi alltid ska släppa in alla röster i samtliga frågor, oavsett underlag, kommer vi aldrig framåt. Det blir en rundgång av röster där kunnande är helt ovidkommande. Det är inte censur att göra publicistiska avvägningar kring vad som är rimliga antaganden, utifrån den kunskap och erfarenheter som vi har. Att föra en initierad diskussion kring vetenskapliga resultat är inte heller samma sak som att helt kringgå den forskning som faktiskt finns, oavsett om det gäller medicin eller samhällsvetenskap.
Samhället är nämligen ingen debattklubb av fritt tyckande som svävar omkring oavhängigt sina konsekvenser. Samhället består av människor, grupper, maktstrukturer och skilda intressen. Att säga någonting i offentligheten ger avtryck. Det är ett ansvar som – trots mediers krympande intäkter och journalisters alltmer utsatta yrkesutövning – inte kan frångås.
Det talas mycket om det höga tonläget, det hätska debattklimatet och den trånga åsiktskorridoren. Kanske vore det bättre om vi talade om konsekvenserna av texter som skrivs och tankar som uttrycks, även för dem som befinner sig utanför tyckandets lilla bubbla. Att börja utgå ifrån att åsikter även drabbar eller gynnar människor utanför det smala segment som är tyckandets evigt malande kvarnar. Ingen journalist, skribent eller publicistisk ansvarig arbetar i ett vakuum. Att vara självständig och ”gå emot strömmen” innebär inte att du kan ignorera avtrycken du kan komma att sätta.
ELIN GRELSSON ALMESTAD ...
... är kulturskribent och författare. Skrev senast om Vinter i P1.
