På sextiotalet var framtidens vind stark i sinnena, trots kallt krig och atombombshot. Allt skulle ske på några korta år. Denna komplicerade stämning bildar fond i den nu till svenska översatta romanen Beatlesmanifestet av Einar Már Guðmundsson.
Berättarens företrädare i Reykjaviks gränder, garage och trappuppgångar heter Jóhann Pétursson och presenterar sig som socialdemokratiskt tidningsbud och medlem av garagebandet Matchbox. Tillika är han en klassens gamäng och stundtals grobian som driver skolans rektor till vansinne.
Guðmundssons roman ter sig stundtals alldelels formlös, men det är skenbart. Han navigerar i en arkipelag av anekdoter där det ibland blir bråddjupt. Vid andra tillfällen glittrar solen i en bedårande yta av upptåg och stiliserad försoning.
I centrum för Johanns drömmande finns flickan Helga och ett antal hägringar i form av band som Beatles, The Who och Stones. Men också det lokala bandet Flamingos framgångar ter sig ouppnåeliga för Matchbox sångare som i brist på pengar genomför en katastrofal konsert med låtsasinstrument och blir utbuade. Jag vet inte hur Guðmundsson gör, men sådags i romanen, inte långt från slutet, är jag ordentligt gripen.
Det "skrönikerande" draget har inte hindrat författaren att noga balansera scenerna och få dem att lysa genom varandra. Kanske är den relativa monotonin hemligheten: allt berättas i sekvenser av händelser, i en malande, återhållet munter ton som skapar ett fält av neutralitet. I detta fält kan ljuset eller skalan med ens skifta och drabba människorna med extas eller djupaste bedrövelse.
Humorn är förstås inte sällan utsökt i sin galet självklara konkretion: "Úli hade cigarretter. Vi försökte blåsa ner röken i toalettstolen."
Man unnar denna roman många läsare, och då inte bara bland de ungdomar den ibland kan kännas anpassad för.
