Ett av mina stoltaste bokinköp under studentåren var Filosofins Historia av Svante Nordin. Jag hade aldrig läst en elegantare och klarare genomgång av filosofi. Boken, som var så tung och vacker med sina hårda blåa pärmar och gyllene framsidetext, var dessutom fyllde dem med anekdoter som gjorde filosoferna levande och fulla av spännande motsägelser. Nu har Svante Nordin kommit ut med Efter revolutionen - Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968, som han har skrivit ihop med kollegan Lennart Berntson.
Mina förväntningar är minst sagt höga. Jag har dessutom alltid hemsökts av två frågor, som jag nu hoppas få svar på:
Hur kunde vänsterns idéströmningar som kämpade för människors frihet och jämlikhet slå över i dess motsats i Sovjetunionen, Kina, Kuba och andra delar av världen? Och hur kan vår tids vänsterrörelser ta itu med sitt mörka förflutna och så småningom vinna över den globaliserade kapitalismen och dess herravälde?
Låt oss först börja med bokens upplägg. Del ett handlar om övergången från den nya vänstern till 68-vänstern, med andra ord, från Sovjetvurmen till euforin inför den kinesiska revolutionen. Författarna skriver här bland annat om Göran Palms vikt för den svenska kulturdebatten och det nyvunna intresset för tredje världens fördömda. Hur han i mångt och mycket lyckades få det svenska folket att förstå att skillnaden mellan höger och vänster inte handlade om skillnaden mellan demokrati och diktatur, utan om skillnaden mellan kapitalism och socialism.
Del två handlar om åren mellan 1987 och 2000, Postmodernismen, Palmemordet, Sovjetunionens fall, Pär Ahlmarks och andra journalisters kritik av vänsterns moraliska skuld, 1990-talets neoliberala tro på historiens slut och kapitalismens slutgiltiga triumf. Författarna skriver här också om vänsterns ideologiska rockad efter kommunismens fall, som lämnade arbetarnas klasskamp för nya etniska, sexuella och religiösa gruppers kamp. Ett av de sista kapitlen som heter ”Slutet på en illusion”, som får vänstern att framstå som en rörelse dömd att misslyckas.
Författarna framstår i boken som två vilsna barn som sitter på historiegolvet, omgivna av en mängd intressanta legobitar, som de helt enkelt inte vet hur de skall sätta ihop. De behandlar filosofiska strömningar som intellektuella modeflugor som man kan vifta bort i en handvändning. De försöker hänga ut enstaka kulturpersonligheter som Arne Ruth, för han att en gång i tiden trott att Saddam Husseins invasion av Kuwait var ett bra drag, (något han på senare tid, tagit avstånd från) och de glömmer helt och hållet bort de kvinnliga filosofernas betydelse för vänsterns nutida intresse för humanism, transhumanism och ekologi. När de börjar ägna sig åt akademisk byktvätt, blir det än mer pinsamt.
Ett av kapitlen handlar om den ”akademiska vänsterelitens maktutövning” gentemot kollegan Kristian Gerner. När denna sökte en professur vid Lunds universitet kunde han inte längre ”brännmärkas för att han var liberal och borgerlig”. I universitetsprotokollet stod att Gerner hade upplevts som arrogant och att han ”brast i medvetenhet om jämställdhet, etnisk mångfald och genusperspektiv och därför inte var kvalificerad till tjänsten”.
Författarna antyder med andra ord, att det är endast vänsterintellektuella som välkomnas på Sveriges universitet. De verkar inte vilja förstå att denna konflikt inte bygger på kampen mellan vänster och högerintellektuella, utan samtida och icke-samtida tänkare. Att försöka tänka bort genusaspekten i ett verk, är som att försöka tänka bort mobiltelefoner.
Men värst av allt är denna mening, som är så absurd, att jag först trodde att jag hade läst fel: ”Där Engels en gång i tiden hade hämtat uppslag från Carlyle hämtade den moderna vänstern sina idéer från Nietzsche, Heidegger, Jünger och Carl Schmitt och allierade sig i ”postkolonial” anda med Usama bin Ladin eller Hamas”. Hur kan två bildade män, på fullt allvar påstå en sådan sak?
Inspirationen verkar vara Le Livre noir du communisme som kom ut 1997, som bland annat försökte likställa kommunismen med nazismen, Gulag med Auschwitz, ja helt enkelt dra alla över en kam. I en mycket retorisk passage frågar sig författarna om Monica Zetterlund hade kunnat sjunga lika ömt och nostalgiskt Var blev ni av, ljuva drömmar? om svenska ungdomar som på 1930- och 1940-talen bar hakkorset på sin vårkavaj.
Efter revolutionen är en farlig bok. Den klär ett politiskt projekt i historikerns opartiska skimmer och bidrar till vår tids fördumning, hat och polarisering, till enkla svar på svåra frågor och ett tänkande som drar alla över en kam. Läsare som misstror mig kan gärna se youtube-videon där Nordin samtalar med en av tidskriften Axess journalister som frågar huruvida mänskliga rättigheter bör komma före medborgerliga rättigheter eller inte i flyktingfrågan. Nordin svarar: ”Mänskliga rättigheter är en form av retorik, medan medborgerliga rättigheter är juridiskt hållbara rättigheter. Det ena är sken, det andra är verklighet”. Detta svar talar för sig själv.
