Omar Mustafa är så nära man kan komma den idealiske socialdemokraten: grunden för hans politiska engagemang är viljan att förverkliga alla människors jämlikhet. Han är antirasist, avskyr antisemitism, försvarar yttrandefriheten, homosexuellas rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Hans engagemang i dessa frågor är välkänt – inte minst inom partiet.
Därför blev Omar Mustafa nominerad av Stockholms arbetarekommun och invald i socialdemokratiska partistyrelsen på kongressen. Det var ett av de mest demokratiska inslagen i ett val som annars lämnat allt övrigt att önska i det avseendet. Pro-israeliska och islamofobiska röster inom och utanför partiet utsatte honom sedan för ett grundlöst drev – vilket knappast kunde anses helt oväntat eftersom han är muslim och engagerad i en muslimsk organisation. I detta läge gjorde Mona Sahlin hetskampanjen till sin och partistyrelsen valde att kräva hans avgång.
Jag vet inte om medlemmarna i partistyrelsen har så pass mycket kontakt med sin samtid att de känner till den nya fascismen som håller på att växa fram i Europa och som har gjort muslimer till de nya judarna. Fattar de att deras beslut gör partiet till medlöpare i denna utveckling snarare än som det borde vara: en stark del av motståndet mot fascismen och försvaret av demokratin? Finns det fortfarande socialister bland partiets medlemmar som förstår allvaret i det som har hänt?
Om en helyllesvensk som Omar Mustafa kan misstänkliggöras som ”fundamentalistisk muslim” med ”konstiga värderingar” trots den konsekventa demokratiska hållning i vad han sagt och gjort under alla år betyder det att det överhuvudtaget inte finns plats för troende muslimer inom socialdemokratin. Och då står vi vid ett historiskt vägval: ska partiet kunna behålla ”demokrati” i sitt partinamn och spela en hedersam roll i den samtid som är vår gäller det att ta strid för muslimernas rätt att verka som fullvärdiga medlemmar i vår politiska gemenskap. Och det nu.
