”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis” – så lyder den första meningen i Anna Karenina, en sentens som har genljudit i otaliga romaner under det halvtannat sekel som gått sedan Leo Tolstojs realistiska mästerverk kom ut. Så ser utgångsvillkoret ut också i den unga amerikanska författaren Leslie Jamisons konstnärligt fullmogna debutroman Gingarderoben, som nu föreligger på svenska i förnämligt valörkänslig översättning av Sofia Nordin Fischer.
En okänd syster
I upptakten ställer Jamison läsaren inför åldrandet som dödens obönhörliga förebådelse när den unga Stella hittar sin mormor Lucy hjälplös på linoleumgolvet i lägenheten i Connecticut, dit Stella pendlar kvällar och helger från New York. Med en samtidigt oförväget livfull och stramt behärskad prosa kontrasteras Lucys smärta och förvirring med Stellas passivt framflytande liv i New York, vilket är ”en karriär i sig: att finnas till där, att låta stadens grus och hjärtslag strömma in genom gälarna.” Stella trugar Lucy att berätta om sitt liv, sin version av familjens historia, medan tid är. En för Stella okänd syster till hennes vackra, framgångsrika och känslomässigt sömlöst bepansrade mamma Dora träder nu fram ur det förflutnas skuggor: Tilly, det svarta fåret som kastades ut med familjens förkastelsedom över sig för längesedan.
Isande skildring
När Stella efter mormoderns död, mot sin mammas och sin välanpassade bror Toms uttryckliga vilja, börjar det sökande efter Tilly som ska föra henne till en trailerpark i utkanten av Nevadaöknen, tar den försvunna och förtappade själen plats på scenen. Tillys historia är en isande skildring inifrån av alkoholism, prostitution och frätande förtvivlan, som Jamison berättar med osentimental inlevelse, och som för Stella blir en spegelbild av hennes egen tomhet. Till en början avvisar hon Stellas försök till försoning, men går till sist med på att tillsammans med Stella söka upp sin son Abe, en välbärgad bankman i San Francisco. Abe tar emot det skenbart omaka paret med en perfekt återgiven blandning av den svala distansering och välvilja genomstungen av vrede, som Stella lärt sig leva med från barnsben.
Strävhumor
Det som sedan sker äger som allt annat i Gingarderoben en psykologisk och social realism där skuld och hopp, ömhet och resignation, sanning och livslögn, fördelas med lika fullödig som osökt orkestrering. Så trots att varken tematik eller handling är nydanande är denna roman om öde och sorg över mänsklig fångenskap i det förflutna, med en blanknött kliché, drabbande. Till sist: den modererande kvalitet som förhindrar Gingarderoben att tippa över i melodram och pekoral, är Jamisons sträva humor. Den är också vad som gör prosan så genomlyst fri från språkprålig jakt på originalitet och yvig metaforik. Leslie Jamison har kommit för att stanna.
