Det våras för Sven Melander

Det är på bottenplanet av Gunnebo slott som Sven Melander, 69, möter oss. Var annars? Knappt hundra meter härifrån, på en nyligen uppsatt utomhusscen, ska den luttrade komikern fram till mitten av augusti vara navet och dragplåstret i klassiska farsen Spanska flugan.

Då ska det förhoppningsvis vara ljuvligt högsommarväder, och dofta i Gunnebos trädgårdar och lantbruk av solvarma trädstammar. Men någonting sådant anas inte i dag. I dag är det mulet. Mulet och tråkgrått.

Kallt är det också. Sven Melander har på sig en röd vindjacka, trots att vi sitter inomhus och det står hett kaffe på bordet. Snart ska han ikläda sig den senapsgula kostymen och visa upp fabrikör Klinkers för GP:s läsare och omvärlden. För Melanders skull hoppas vi att den är fodrad.

– Sån här är den svenska sommaren. Visst hade det varit lättare att spela utomhusteater i Namibia, men det blir en himla resa, säger han.

– Lyckligtvis har vi tak över publiken där vi uppträder. Annars hade man fått avbryta om det började regna, för det blir så mycket prassel med regnkläderna.

Såg aldrig Göteborg

Vänta … är det okej om jag spelar in samtalet?

Sven Melander rycker på axlarna.

– Det gjorde jag aldrig själv. Det blev en sån massa material att gå igenom sen. Jag har väldigt bra minne och körde med stödanteckningar.

Just det. Du läste journalistutbildningen här i Göteborg, visst?

– Ja, och det var en otroligt lycklig tid, det måste jag säga. Jag blev först ingenjör men förstod att det inte var min grej, så jag gjorde lumpen och hade ett par ströjobb i ett halvår. När jag så kom in på Journalisthögskolan 1969 och hamnade här, var det bara wow. Tänk att kunna hamna så rätt. Jag var ändå i 15 år på dagstidning sen.

Ska du gå på sightseeing längs minnenas allé då när du är här?

– Nej, under de åren var det ärligt talat inte mycket man såg av Göteborg. Jag var på Frölundaborg och såg hockey, på Ullevi och såg fotboll. Man gick i skolan och sen festade man. Jag tror skam att säga inte ens att jag var på något museum.

Du tar över efter din vän Claes Malmberg som gjorde nio år på Gunnebo. Har han gett dig sin välsignelse?

– Haha, nej, det har han faktiskt inte. Men han ringde mig för några dagar sedan och tackade för att jag hade sagt någonting snällt i tidningen om honom. Han är den människa som ger mig mest dåligt självförtroende av alla. Varje gång jag ser honom blir jag helt knäckt. Jag kan beundra människor och tycka att de är bra och så, men Claes Malmberg är det svårt med. Han är onödigt rolig. Men han är ju inte här längre. Det är skönt. Folk kommer så klart att jämföra oss, men sånt är livet.

Då hade jag väl skjutit mig

Så du är inte nervös?

– Nej, då hade man inte kunnat gå upp alls. Jag har gjort kabaret på Dramatens stora scen. Hade jag våndats över alla som stått där tidigare skulle jag väl ha gått hem och skjutit mig. Claes har spridit en så enorm glädje här, och nu när han inte är med gör jag det. Men jag kan hur som helst inte se hur det ska falla på mig personligen. Vi är en ensemble som gör det här tillsammans. Jag gläds åt upplevelsen.

Det här med Dramaten är bara en grej som du har gjort på sistone, efter att din videoblogg gjorde succé förra året. Det har varit kokbok, t-shirts, virala facebookklipp … kan vi säga att det våras för Sven Melander?

– Hah! Nån sa faktiskt till mig: Sven, det här kan bli det genombrott. Det var roligt. Det kanske är slarvigt och dåligt, men jag har aldrig haft en riktig karriärsplanering och är väl en slöfock på det sätttet. Jag har försökt göra det som jag tycker är roligt, och sånt som är svårt och som jag inte har gjort tidigare. Det innebär också att jag ibland har hamnat fel, men det har alltid gett nyttiga erfarenheter.

När har det gått snett?

– Jag vill inte rota i det, för andra har ju varit inblandade. Vi kan i alla fall säga att jag har floppat och varit fel ute, men lärt mig av det. Står man där och har något som går dåligt och folk inte kommer, måste man anstränga sig ändå, inte bara ge upp och tänka att vi skiter i det här. Varje kväll går man in och gör sitt allra bästa, försöker hitta grejer som gör det hela bättre. Det är professionalism. Det andra är amatörens flykt. Det lärde jag mig tidigt: att ta ansvar för det jag gör. Då kan man stå rakryggad. Kommer någon och säger att det där var dåligt, får man medge att ja, det var det.

Korkade män

Bloggen är i alla fall en ren framgångssaga, med 115 000 facebookföljare senast jag tittade. När du i den gick till Zara Larssons försvar brakade allting loss och du fick många hatiska kommentarer av upprörda män. Blev du överraskad?

– Verkligen inte. Det är ju så de reagerar. Det enda obegripliga är intelligensnivån. Om man som Zara Larsson uttrycker ilska eller förtvivlan över att män våldtar kvinnor, och en massa män svarar till henne genom att skriva ”vi ska våldta dig”, då är de allvarligt talat så korkade att de borde fråntas alla mänskliga rättigheter.

– Det var samma sak med Brita Zackari, hon som var reporter under Vasaloppet och som sa att det var väldigt många vita män där. Det kan ju leda till vissa frågeställningar, som att Vasaloppet, den svenska bastionen, tydligen inte har anammats av invandrare. Man kan fundera mycket över det. Men en vanlig reaktion blev istället sexuella trakasserier och hot om våldtäkt. Där har man faktiskt hoppat över en himla massa led i min tankevärld. Hur hamnar man där? Det brukar talas om reptilhjärna, men reptiler är ju Einstensmässiga i jämförelse med de här pojkarna.

Är inte Rulle

Några har blivit förvånade över att se dig på barrikaderna. Varför tror du det?

– När du blir känd blir du det av något skäl. Jag blev det genom Nöjesmaskinen, Nöjesmassakern, Rulle, Steve med Lloyden, Werner och Werner, Sällskapsresan och så vidare. Det är inga av de figurerna som är speciellt politiska. Första gången jag blev irriterad över folks bild av mig var när jag tävlade i På spåret och alla blev förundrade över att jag kunde så mycket. Jag har inte gått runt och oroat mig över vad folk tror om mig, men plötsligt blev det så tydligt. Vad fan, tror ni att jag är skogstrollet Rulle? Så tänkte jag. Tror ni att jag går runt hemma och säger: ”Hej alla barn, i dag ska vi laga mat” hela dagarna? Människor verkar ha fått för sig att jag är någon sorts kombination mellan Steve med Lloyden och Werner. De karaktärerna kan ju inte koka tevatten ens, de är meningslösa. Det är skönt att publiken har fått syn på mina andra sidor.

Vilka sidor ska vi få se under årets sommarfars på Gunnebo?

– Det kommer att bli hur roligt som helst. Det är en praktpärla till pjäs det här, och ensemblen är fantastiskt skicklig. Men det här att jag inte är göteborgare verkar vara ett handikapp i människors ögon. Jag har spelat på många scener, och det är aldrig någon som sagt: ”Ja, nu är ju inte du från Lycksele. Hur ska det här gå?” Och när Claes är i Malmö är ingen från Sydsvenskan som påpekar att han inte är därifrån. Jag förstår faktiskt inte vad det handlar om. Underförstått är att för att det ska gå bra här måste du vara från staden. Göteborgshumorn är ju väldigt speciell, och jag har väl aldrig tagit till mig den måste jag erkänna.

Men du har stora förhoppningar?

– Ja, jag hoppas ju att det går bra ändå. Det vore förstås intressant att läsa en recension där det står att Sven Melander är ganska duktig, trots att han inte är göteborgare.

Tobias Holmgren

livsstil@gp.se