"Det går att tycka om mig, det är inte svårt alls"

– Fan vad det vore jobbigt om det inte vore så. Då hade jag ju inte lyckats nå fram med mitt hjärta, ingen hade kunnat identifiera sig i det. Men gudskelov är det inte så. Vilket jag tycker är naturligt.

Så att myten bara växer och växer är ett kvitto på att det ni gjorde var på riktigt?

– Ja. Ja. Ja. Exakt så.

Fjorton år efter sista Broder Daniel-skivan och nio år efter avskedsspelningen kunde han vara bortglömd där han rättar till hatten och hoppar ut ur en taxi vid Järntorget med idén om sig själv nedtryckt i en papperskasse från Hemköp: vit scarf, svart filtcape, jeansjackan med BD-tygmärket fastsytt på ärmen och en ask full med små stjärnor att klistra fast i ansiktet för att bli utomjordisk.

I stället är det tystnaden som gett legenden om Henrik Berggren vingar och Flashback-trådarna har vuxit sig långa som skuggorna i solnedgången. Hur mår han? Vad lever han på? Något nytt om skivan?

En marseftermiddag brast puppan och oanmäld fladdrade singeln To my brother, Johnny i luften som en yrvaken fjäril. Äntligen ny musik från Tynnereds Luke Skywalker. Själv minns han inte den dagen.

– Nej … men jag minns ju att jag var på stan på kvällen, det var påtagligt att det var en annan stämning, folk ropade snälla saker till mig. Och i förrgår var det en 60-årig man som liksom (Henrik börjar gestikulera med knutna nävar) … ’nu tar vi dom, fortsätt kampen’.

Den omtalade soloplattan har varit del av legenden i åratal.

– Jag har medvetet spridit rykten om att ’nu är den på gång’ hela tiden. Och trott att den varit det.

Han halvligger i en soffa tre trappor upp vägg i vägg med Pustervik där det snart ska hållas releasefest för skivan. I taket hänger rader av gröna fyrklöver i papp. Lyckan som var eller lyckan som kommer, tiden får utvisa.

När började tankarna på en soloskiva?

– För fjorton år sedan.

Efter sista BD-skivan?

– Ja. Visst. Det var någon på skivbolaget som sa att jag hade kommit så långt det gick med Broder Daniel. Sådant där brydde jag mig inte om alls men det planterade ändå en tanke för alla hade andra grejer i sina liv och det var inte riktigt samma stämning i bandet längre. Med åren blev jag ju mer och mer diktator och till slut dödade jag de andras entusiasm även om jag alltid ville att de skulle ha egna projekt. Jag hade det som ett slags ideal för jag var så bitter mot alla som hade försökt hindra mig i mitt eget självförverkligande.

Det var Henrik som var visionären i Broder Daniel men de stod upp tillsammans mot världen. En samling medelklasslynglar i vild biljakt undan likriktningen. Trashade hotellrum, glömde låtar, var allmänt hopplösa och helt underbara. Konsertarrangörerna visste inte om de bokade en fisk eller fågel, Broder Daniel stod alltid på gränsen till upplösning, kaoset var lika vackert som sorgligt.

Om tårar kunde växlas mot guld när Henrik satte punkt med No time for us på Way out West 2008, efter Anders Göthbergs självmord, hade han kunnat bygga sig ett gyllene torn och sitta där uppe med Shakespeare, La Rochefoucauld och Tolstoj och strö sina maximer över tillvaron. Men man blir inte alltid rik av att beröra.

Var det bra för Henrik Berggren att bli rockstjärna? Han vet inte. Ibland, ibland inte. Men ungdomen tog slut och den framtid han aldrig trott han hade ramlade över honom. Och nu var det han ensam mot världen.

”Att sjunga om det jag varit med om och att ur min plåga försöka skapa något så vackert som möjligt, det ger lidandet en mening. Alla bekymmer och all kamp har inte varit förgäves då. I stället kanske det kan omvandlas till något positivt, som också andra kan gagnas av. Att ha mening i sitt liv är den enda sanna lyckan. Så ytterligt få är förunnade detta. Många säger nog att de har denna mening, men innerst inne känner de verkligen så? Är inte livet ofta bara ett ständigt pågående slitande för att få tillvaron att gå ihop? Så få har turen att kunna känna att de har något mer, men en av dem är jag. Åtminstone för en stund.”

Orden är saxade ur pressreleasen för singeln. Det blir svårt att lägga till något när man läst det. Eller dra ifrån. Det är en ärrad pojkman där i soffan. Vuxenlivet som skördetid eller baksmälla. Kanske både och. Ju högre insats desto större chanser och risker.

Och nu mattheten som genomträngde honom ungefär samtidigt som den efterlängtade soloskivan började bli klar för snart fem år sedan och han förstod att han insjuknat i kroniskt trötthetssyndrom.

– Jag brukar säga att det är som att vara halvdöd, att leva i en spöktillvaro. Själen har gått vidare. Jag tror inte på ett liv efter detta men jag är inte riktigt här, så upplever jag det. Ingenting kan riktigt skrämma mig, ingenting riktigt glädja mig, ingenting riktigt engagera eller intressera mig.

Det var helvetet på jorden ett tag och blev inte bättre förrän han började ta antidepressiv medicin. Sedan dess har han stadigt mått psykiskt bättre. Men han har ändå gett upp.

– Att gå och hoppas gör ont, jag kommer inte bli frisk. När jag är ute och pratar om skivan är jag nog mindre i skuggtillvaron. Men det blir för plågsamt, det är inte värt det.

Han lever ensam, vill inte att vi skriver var. Undviker människor, går in i böckerna.

– Det mesta av min tid går åt till skönlitteratur och poesi. Jag har läst humaniora på universitet i 22 år eller något sådant. I vissa perioder har jag tagit det väldigt seriöst, andra gånger inte alls, som under de värsta åren med Broder Daniel. Nu när jag är sjuk är det min värld.

Han vill vila igen. Lägga sig i soffan och sluta sina kajalsvarta ögonlock en stund. Trycka ut en amfetamintablett ur kartorna han får utskrivna av sin läkare. ”Ge mig en kvart, sedan fortsätter vi.” Jag fingrar på papperet med alla frågor jag inte hinner ställa. Tänker att det finns något sant också i gåtorna. Ingen kan ändå gestalta Henrik Berggren bättre än han själv; det han har att säga – och det är mycket – finns på nya skivan, Wolf´s Heart, sliten direkt ur varghjärtat. Han är stolt över den sa han i hissen. Känner ingen press, tar lätt på vad folk kommer säga. När skivan recenseras är det recensenten som blir recenserad av den och inte tvärtom tycker han. En ganska intressant perspektivförskjutning. Tänk på det när ni ska sätta betyg.

– Björn Olsson ringde för många år sedan och ville producera skivan, sa att vi kunde göra något viktigt ihop. Men sedan dumpade han över mig på Charles Storm som visade sig vara den bästa producenten någonsin. Det var en njutning att vara i studion. Vilket det aldrig är annars, det är alltid problem och kamp och bråk och inget blir rätt.

Henrik tog hjälp av Theodor Jensen och Pop-Lars från Broder Daniel, plus Mattias Tell som är den bästa gitarrist han jobbat med. Och en stor dos kamp.

– De flesta har en motsatt föreställning om mig men jag är sjukt ambitiös och viljestark. Jag pluggade distans på Harvard för ett par, tre år sedan, alltså när jag var sjuk. Vi läste bara Shakespeare. Och jag var den bästa studenten, bättre än min teaching assistant – och hon var ändå Harvard-doktor. Men jag hade ju min bakgrund med latin och grekiska och så mycket lättare att sätta mig in i den tidens språk och hur Shakespeare tänker. Jag har aldrig fått så mycket beröm för någonting som jag fick där. Och sådant kan man inte göra om man inte är jätteambitiös.

Han har vägt varje ord i de nya låtarna, ändrat och lagt tillbaka. Skapat en egen värld av ljud och form, lärt sig poesins trix och figurer. Har lätt för text. Musik är däremot svårt.

– Alltså … jag har aldrig sett mig som musiker. Jag hade kanske kunnat förlika mig med att vara musiker om jag hade ett naturligt flöde av musik i mig men det har jag inte, det är plågsamt att hålla på med musik.

Är detta din sista skiva, precis som du alltid tänkte om varje ny Broder Daniel-platta?

– Ja. Förutom att jag faktiskt har skrivit lite grejer på senare tid så jag vet inte. Fast jag tror inte jag kan överträffa den här skivan, jag har ju lagt ner så otroligt mycket tid på den.

Det finns människor som längtat sig blå efter din skiva och som inte kommer fatta att du äntligen står där och sjunger igen, på turnén i sommar. Hur känns det?

– Underbart, bara kom. Men det gör också att jag känner ett ansvar vilket jag aldrig gjorde tidigare. Jag har fått meddelanden från äldre fans och för en del är detta verkligen på allvar, de säger att allt känns så bra nu på grund av min nya skiva. Och då har jag plötsligt deras psykiska hälsa att tänka på. Men skivan finns ju där för dem. Och live verkar det inte vara några problem, att sjunga är inte jätteansträngande för mig. Jag har repat två gånger med livebandet och det är askul. Men jag saknar Anders i replokalen, det blir väldigt märkbart då.

Hälften av låtarna på turnén blir BD-låtar. Man vill höra gamla grejer när man går på konsert. Eller åtminstone inte bara nytt. Henrik har ju skrivit låtarna så varför inte spela dem?

Och Broder Daniel-kretsen – står den för något i dag?

– Alltså … om jag träffar någon av de personerna så är det en speciell känsla. En speciell historia och samhörighet. Jag har ju rätt bra kontakt med Theo och med Lars men det finns en bestående lojalitet hos alla. Det har jag även hört när de intervjuat de andra medlemmarna.

Är kriget mot världen över nu?

– Jag vet faktiskt inte. Jag menar, kriget handlar ju inte om att bli folklig och populär utan om att jag alltid måste se upp för våld och så. Nu vet jag inte hur det är, under sjukdomen har jag i princip inte varit ute. Men jag tror inte det där kan vara över. Jag har märkt så många gånger hur vissa bestämt sig för att inte tycka om mig … Men det går att tycka om mig, det är inte svårt alls.

Fredrik Sundh