Karin Boye är en av våra mest älskade poeter. Hur folkligt kär gick upp för mig när jag varje dag passerade den staty av henne, som är placerad bredvid Stadsbiblioteket i Göteborg. Ständigt hade någon lagt nya blommor i hennes hand.
Peter Lindes staty är också en sinnebild av den förhärskande föreställningen om Karina Boye. Hon är flickaktig, allvarlig och lite lätt helgonlik. Just den bild som Johan Svedjedal vill göra upp med i sin nya biografi om henne.
”Spräng ängeln!”, inleder han. Men det är knappast någon helt ny Karin Boye som beskrivs i Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv. Snarare bygger Svedjedal samman de rön som ett antal forskare gjort under de senaste decennierna. Gunilla Domellöfs omvärdering av Boyes dikt i feministisk och modernistisk anda, Pia Gardes biografiska forskning och Paulina Helgesons utgivning av hennes brev utgör tre av hörnstenarna. En fjärde är hans egen bok om Spektrum, den tidskrift Boye var med och grundade.
Margit Abenius var den som skrev den första och tills nu enda stora biografin om Karin Boye. Redan 1950 kom hennes bok Drabbad av renhet. De var nära vänner och Abenius hade tillgång både till förstahandsinformation och ett stort material. Mycket valde hon dock att lämna utanför. Framför allt det som handlade om Karin Boyes problematiska barndom, hennes mor var alkoholiserad, och det som berörde hennes homosexualitet. I Svedjedals biografi har hon inte många rätt.
Han vill, skriver han, skriva den första moderna biografin om Boye och till skillnad från Abenius räds han vare sig sexualitet eller politik. I Den nya dagen gryr är Boye inte drabbad av renhet. Hon är solkad av livet som alla vi andra. En person med både vardagsliv och ekonomiska bekymmer och samtidigt en mycket komplicerad människa med oerhörd begåvning, stark karisma och ett tabubelagt begär.
Johan Svedjedal anlägger inte ett utan flera perspektiv på Karin Boyes liv. Han beskriver författarskapet ingående som i en traditionell nykritisk avhandling, hennes biografi som i en klassisk biografi, och, framför allt, som den litteratursociolog han är, beskriver han bokmarknaden Boye konkurrerade och arbetade på. Det gör boken rik, men också svårhanterlig. Det är som om Svedjedal ville berätta allt. Förutom en huvudtext med en rad parenteser med extrainformation på närmare 600 sidor är boken försedd med en voluminös notapparat, där man får ytterligare information. Det är mycket – för mycket.
På omslaget kan man se hennes ansiktsprofil i två upplagor, vända mot varandra som ett Janusansikte. Och ett genomgående tema i Svedjedals biografi är hennes dubbelhet. Den som hon tvingades leva med i sin barndom, då det idylliska skenet skulle upprätthållas trots moderns alkoholism, och framför allt den som hennes homosexualitet föranledde. Inte förrän 1944 avkriminaliserades homosexuellt umgänge.
Hos Svedjedal är hon också dubbel i så motto att han definierar henne som bisexuell och Karin Boye hade förvisso sexuella relationer till både män och kvinnor. 1929 ingick hon ett kortvarigt äktenskap med Leif Björk och hon hade sexuella förhållanden med flera män. Men när man läser biografin får man ett bestämt intrycket att de inte handlade om lust utan snarare var något som hon ålade sig för att ”bota” sitt grundläggande begär. Hennes stora kärlekar i livet var kvinnor.
Även hennes vilja att gå i psykoanalys tycks ha handlat om detta; att bli botad från sitt begär. Slutligen kom hon emellertid till en tysk analytiker som i stället uppmanade henne att bejaka det och de sista åren av sitt liv levde hon i ett lesbiskt samboförhållande.
Karin Boye hade träffat den unga Margot Hanel i Berlin. Hon har själv beskrivit det som en medveten förförelse och 1934 kom Hanel till Stockholm för att bo hos henne. Förhållandet tycks snabbt ha blivit disharmoniskt och Karin Boye upplevde sitt försörjaransvar som tungt. Den världspolitiska situationen gjorde det emellertid omöjligt för Hanel att återvända till Tyskland. När Karin Boye tog sitt liv 1941 var hon också förälskad i en annan kvinna.
Karin Boyes tragiska död har tenderat att dölja det mycket produktiva, sociala och engagerade liv hon levde. I Margit Abenius biografi, och i mycket annat som senare skrivits om henne, är hennes död inskriven redan från början. Det tillhör Svedjedals bedrifter att han lyckas vända på perspektivet. I hans biografi är Boye en kvinna som blickar framåt och har en stark framtidstro. Hon kastar sig hela tiden in i nya projekt och utvecklar målmedvetet såväl sin lyrik som sin prosakonst.
Den livskurva som Svedjedal tecknar går rakt uppåt. Karin Boye går från klarhet till klarhet och när hon tar sitt liv är hon på höjden av sin karriär. Diktsamlingen För trädets skull har befäst hennes position som lyriker. Hon har gjort succé med framtidsromanen Kallocain. Hon har tre nya romaner och en stor diktcykel på gång.
Svedjedal beskriver också den död för egen hand som kommit att prägla bilden av Boye som en olyckshändelse. Karin Boye hade gjort många självmordsförsök tidigare, men alltid sett till att hon blivit räddad, och Svedjedal menar att det även denna gång mera handlade om att bli sedd än om en önskan att dö. Boye hade lagt ut många spår, en nyckelknippa på köksbordet, ett brev, ja, till och med berättat för den älskade Anita Nathorst vart hon skulle gå. Men olyckan ville att Nathorst var för påverkad av sina mediciner, hon var döende i cancer, för att kunna berätta och att det blev en väldigt kall natt, som gjorde att Karin Boye frös ihjäl där hon sov sin djupa sömnmedelssömn i skogsdungen utanför Alingsås.
Hur mycket Svedjedal än anstränger sig lyckas han dock inte ”spränga ängeln”. Själva bokens kolossalformat och formgivning lyfter fram henne igen. Gång på gång återkommer hennes ansikte i stora helsidesbilder i denna vackra och rikligt illustrerade bok. Hennes karisma går rakt genom fotolinsen och man kan inte undgå att trollbindas av det uttrycksfulla allvaret i hennes ögon.
