Historiska biografier är en genre som ökat enormt i popularitet det senaste decenniet. Men denna personfixerade historieskrivning är relativt ny. Under efterkrigstiden dominerade istället strukturella berättelser om förflutenheten; en reaktion mot 1800-talskonservatismens uppfattning om historia som berättelsen om Den Store Mannen. Exempelvis Karl X som tågade över Bält 1658, Gustaf II Adolf som vann vid Breitenfeld 1631 eller Karl XII som förlorade vid Poltava 1709 – inte kollektivet (representerat av den svenska krigsmakten och militärstaten), i respektive fall.
Men vår nutida extremindividualism har smittat av sig på historieskrivningen – därav den historiska biografins renässans sedan 00-talet. Det finns dock alternativ till böcker om Den Store Mannen (eller i undantagsfall Den Stora Kvinnan), nämligen ”flugan på väggen”-biografin. Författaren kan skildra en person i det historiska dramats periferi. En birolls-människa, som deltar i och bevittnar det skildrade historiska skeendet. Objektet för biografin blir en lins, genom vilken en historisk epok skildras.
Ett intressant exempel är Per Eneruds biografi Den farligaste av flyktingar: Paul Olberg – antinazist, antikommunist och dissident i folkhemmet. Boken handlar om en okänd människa – Paul Olberg (1878–1960) – som hamnade mitt i 1900-talets virvlar. Olberg levde i kontakt med Europas stora händelser, träffade framträdande personligheter och hamnade i Sverige, där han blev en perifer del av den socialdemokratiska eliten.
Paul Olberg föddes i nuvarande Lettland i det tsaristiska ryska imperiet år 1878. Europas imperiemakter härskade över världen. Tidsepoken var ”det långa 1800-talet” 1789–1914, för att tala med historikern Eric Hobsbawm. Men dolt bortom horisontens mörka moln väntade första världskriget och det kaotiska ”korta 1900-talet” 1914–1989.
Olberg var av judisk börd – men under större delen av hans liv var inte judiskhet viktigt för honom. Beskrivandet av denna detalj utgör ett exempel på när Enerud briljerar som författare. Liksom de flesta människor i världshistorien växte Paul Olberg upp i ett imperium, inte en nationalstat. Det präglade hans identiteter – i plural: ”Paul är lett. Paul är polack. Kurländare. Livländare. Paul är ryss. Paul är emellanåt preussare och tysk. Så småningom blir han svensk”, skriver Enerud. Se där, en historisk lärdom värd att repetera, då nutiden impregneras med osanningen att en ”etnisk homogen” förflutenhet ersatts av nutida ”mångkultur”. Olbergs huvudsakliga identitet var förvisso varken etnisk, religiös eller nationell. Den var politisk!
Olberg var socialist, i en tid då socialismen splittrades i en revolutionär del respektive en parlamentarisk del. I valet mellan kommunism och socialdemokrati valde Olberg det senare vilket gjorde honom omöjlig i bolsjevismens blivande Sovjetunionen. Olberg skrev om oktoberrevolutionen 1917 i svenska tidskriften Tiden och migrerade 1918 till Tyskland. Där mötte han ännu en kejsare som abdikerade och en ny socialistisk revolution – spartakistupproret – som dock misslyckades.
Olbergs liv fortsatte konfrontera Europas bisarra mellankrigstid. Han flydde Nazitysklands judehat och sökte 1935 asyl i Sverige. Men han anförde inte sin judiskhet i asylansökan, utan begärde skydd utifrån att han var socialdemokrat – vilket var intelligent. Då som nu präglades europeisk flyktingpolitik av rasism och antisemitismen skydde judiska flyktingar. Men via sin politiska aktivism fick socialdemokraten Olberg understöd av den svenska socialdemokratiska eliten (som han i de flesta fall kände personligen). Det hindrade inte att svenska polisen diarieförde en antisemitisk rapport om Olberg, som utnämndes till ”den farligaste av alla emigranter”. Den protyska rapporten påpekade att ”en värre fiende till det nya Tyskland kan man knappast tänka sig”.
Andra världskriget och erfarenheten av Förintelsen omvandlade Olbergs självuppfattning till judiskhet. Förintelsen förändrade generellt frågan om judisk identitet, skriver Enerud. Jag håller med. Nazismens förintelseläger brydde sig inte om huruvida ”juden” var ”assimilerad” eller inte. ”Koncentrationslägren stod redo för alla” som nazisterna uppfattade som judar, oavsett hur människor själva såg på saken, påpekar Enerud. Förintelsen hade efter 1945 producerat judiskhet även hos människor som aldrig tidigare erfarit denna identitet.
Idag är Olberg bortglömd, vilket jag finner naturligt utifrån hans perifera roll inom svensk offentlighet. Enerud däremot misstänker att människor som Olberg ”blir bortplockade” ur historieskrivningen, utifrån att de inte passar in. Jag anser detta överdrivet konspirationsteoretiskt. I själva verket är de ihågkomnas skara ytterst liten. Även förflutenhetens mest idoliserade personligheter återfinns småningom – i de flesta fall – enbart bland historiens fotnoter. Medan andra plockas fram en liten tid, för att sedan försvinna igen.
Boken om Paul Olberg utgör likväl en utmärkt berättelse. Den innehåller något enstaka faktafel, men sådant är oundvikligt. Ett visst hoppande i kronologin irriterar läsningen understundom, men även det är en marginalanmärkning. Framförallt belyser Olbergs livsöde, fint återgivet i Eneruds biografi, en viktig del av Europas moderna historia – och att överhuvudtaget få en biografi över sin levnad är en sällsynt ynnest för oss människovarelser, som alla småningom ska drunkna i tidens flod. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
