I boken Who sings the nation-state? från i fjol ställer sig Gayatri Spivak och Judith Butler den mångbottnade frågan: "What kind of state are we in when we start to think about the state?".
För 15 år sedan installerade konungarikena Elgaland-Vargaland ett konsulat på Galleri Mors mössa. Sedan dess har envåldshärskarna Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggren annekterat flera olika gränszoner. Nu är denna abstrakta krigsmaskin tillbaka i Hagagalleriet med två nya annekteringar för de 784 medborgare som är mer eller mindre insyltade i samtidskonstindustrin.
Venedigs begravningsö San Michele "ockuperades" i samband med 2007 års konstbiennal, och nu visas bland annat ett monumentalt porträttfotografi av ön, en teckning av ön i genomskärning samt en kartbild. På en smal vägg projiceras en video från en båt på väg till ön som aldrig verkar anlända. Bredvid står ett bord med tunna, höga ben, på vars undersida sladdar kopplade till en stereoanläggning hänger. Från högtalarna under bordsskivan hörs mummel och båtskrammel: ljud från de döda?
I galleriets inre rum kan man läsa författningen och se fotografier som ska representera ockupationen av Bodensee, sjön mellan Tyskland, Österrike och Schweiz som symboliserar gränsen mellan det medvetna och det omedvetna. På en monitor framför en ompa-ompa-orkester nationalsången på en båt.
Galleri Mors mössa har en policy att aldrig visa samma konstnärskap mer än en gång. Konsulat Mors mössa har uppenbarligen andra regler, för en form som knappast överraskar.
Men med tanke på att vi här har att göra med representationen av en stat och av ett tillstånd som startades i 1990-talets gränsland mellan kalla krigets slut och kriget mot terrorn, så kan det vara värt att fundera på vad det innebär att här och nu tänka staten från konstens samtida horisonter? Vad är galleristen för sorts konsul och vad är konstnären för sorts kung 2008?
