Björns trädgård är en liten park vid Götgatan på Södermalm där finns bland annat lekplats, skejtramp och ett café. Där träffar vi skådespelerskan och regissören Alexandra Dahlström en gråkall höstförmiddag i Stockholm. Några kvarter därifrån, vid Slussen, hade bandet Vulkano hade sin första spelning för några år sedan. I publiken fanns Alexandra Dahlström.
–JAG TYCKTE det var ett av de bästa banden jag någonsin hade sett och ville göra en film om dem. Men jag ville inte göra en klassisk rockdokumentär där man glorifierar ett band. Jag ville ha en konflikt, en tematik. För filmen var det inte framgångsfaktorn som var viktigast.
Lisa Pyk Wirström hade tidigare haft en roll i en kortfilm Alexandra Dahlströms gjort så henne kände regissören sedan tidigare. De andra i bandet skulle hon komma att lära känna närmare. I ett och ett halvt år följde hon bandet med kameran i hand. När det var dags att klippa hade hon fått ihop runt 90 timmar film.
LISA PYK WIRSTRÖM, Rebecka Rolfart och Cissi Efraimsson slog igenom som tonåringar i bandet Those dancing days. Det gick bra, skivkontrakt, utlandsturnéer, P3 Guld. Men kraven blev för stora och bandet tog paus. De tre tjejerna bildade i stället Vulkano – ett band där de skulle göra som de ville.
Att få ett tidigt genombrott är något som Alexandra Dahlström själv har erfarenhet av. Hon var bara 14 år när hon spelade en av huvudrollerna i Lukas Moodyssons Fucking Åmål.
–Jag kunde känna igen mig själv på ett intuitivt plan, jag kände i hela kroppen att det här var viktigt. Vår generation är så präglad av idén att slå igenom. Men den där sockervadden är inte behållningen. Det som räknas är glädjen att skapa tillsammans med andra.
–De här tre slog igenom tidigt och jag tycker de är så coola och modiga som börjar om med att bara göra något som de själva tycker är roligt, säger Alexandra Dahlström.
Hur var det att spela in filmen?
–Det var jättehärligt. Vi glömde nog rätt ofta att vi jobbade, vi var bara ute på ett stort äventyr.
HALVVÄGS IN I filmen bestämmer sig en av medlemmarna för att hoppa av.
–Det blev en viktig vändpunkt i filmen, men jag kan inte säga att jag jublade när konflikten dök upp. Men livet ser ju ut så, man växer ifrån varandra. Jag blev ledsen, det var som en familj som splittrades.
Vänskapen i bandet håller trots att Rebecka Rolfart hoppar av. Även om Alexandra Dahlström inte funderade i de banorna från början har kvinnlig vänskap blivit ett starkt tema i filmen.
–Det är det viktigaste budskapet. Det är som att vi har blivit hjärntvättade att tro att livet är en tävling, men det leder ju bara till ensamhet. Ju mer splittrade vi är desto lättare är det att hålla oss i schack. Varför ska vi jämföra oss med varandra när vi i stället kan ge varandra jättemycket styrka? Det är ett sånt slöseri.
DEN SENASTE TIDEN har Alexandra Dahlström mest stått bakom kameran och just nu jobbar hon med nya filmprojekt men hon har inte lagt skådespeleriet på hyllan.
–Jag är skådespelare men jag prioriterar bra berättelser, därför säger jag nej till roller som inte är intressanta. Men jag längtar efter att spela teater.
ALEXANDRA DAHLSTRÖM
Född: 1984
Bor: Stockholm
Familj: Mamma, pappa, syster, pojkvän
Drömroll: Natalya Petrovna i En månad på landet av Turgenjev
Lyssnar på: Caribou, mycket dansmusik och skrammelpop
Läser: Caitlin Moran: How to be a woman, Stephen King: On writing,
Senast sedda film: Terry Gilliams The imaginarium of doctor Parnassus
Dold talang: Kan vifta på öronen.
Vulkano håller nu på att spela in sin andra skiva.
