Jag vacklar när det gäller Kulturkalaset. En stor del av mig vill riva och bygga något nytt, kanske med utgångspunkt i Westpride som nästa år växer till Europride. Kulturkalaset har stagnerat och istället för att som nu stympa arrangemanget med stukad budget vore det bättre att stänga ner och börja om från början.
Årets projektledare har varit duktiga på att laga efter läge, men festen är en skärva av vad den varit. Läser man programmet blir det tydligt att man tvingats trolla med knäna för att alls få ihop det. Ett rejält omtag, givetvis med ordentliga pengar i botten, kan resultera i något väldigt bra.
Samtidigt innebär det risker att ge Kulturkalaset silkessnöret. Det finns stora värden i arrangemanget och faran är att resurserna försvinner ner i ett slukhål modell Julstaden eller något helt annat.
När jag flyttade till Göteborg var kalaset, som då hette Göteborgskalaset, ett langos-flottigt tabberas med räkfrossa på Avenyn och mindre goa gubbar som kissade mot husväggarna. Tämligen vedervärdigt och verkligen ingenting att längta tillbaka till. Så bytte man inriktning i samband Popstad 2001 och fokuserade mer på vad som hände på scener och i parker. Matutbudet blev både mer stringent och varierat. EM-festen 2006 blev ytterligare en höjdpunkt och kalaset blev med tiden en utpräglad kulturfest i ett Göteborg som lyckades bra med att profilera sig som evenemangsstad.
Det är just där kärnan i den här frågan finns. Själva idén om evenemangsstaden behöver utvecklas. Det räcker inte längre att bara fixa festen, i utvecklingen av den moderna staden krävs ett större och för samhället gemensamt, samlande värde. Henrik Jutbring, en av arkitekterna bakom evenemangsstaden Göteborg, har forskat kring just detta och disputerade på Handels i våras med avhandlingen Social marketing through events.
Redan i årets Kulturkalas finns ambitioner att knyta ihop en segregerad stad och på olika vis skapa mötesplatser. I det arbetet blir dragplåster som Weeping Willows och Nawal El Zoghbi verktyg för att få in folk till centrum. Där ska sedan möten uppstå, inte minst med hjälp av mindre aktörer och kulturutövare. Språkdiskot utanför Storan är ett av flera bra exempel på detta.
Ett framtida kalas motiverar sin plats i stadens och regionens budget genom att vara konkret inkluderande och integrerande. Det går att hämta inspiration från Kapten röd och hans turné Hundralappen som bärs av visionen att alla ska ha råd att komma och vara med på festen. Man kan liksom Henrik Jutbring också titta på Way out West som trots kommersiella och ibland väl präktiga inslag faktiskt lyckats lyfta viktiga frågor. Där kostar det ju dock en rejäl slant att komma in.
För framtida Kulturkalas gäller det att sänka den tröskeln samtidigt som man höjer ribban för vad man vill åstadkomma.
