Att läsa Peter May är nästan att resa till Yttre Hebriderna, i alla fall så nära man kan komma utan att lämna (det något mindre utsatta) fastlandet. Precis som i Lewis-trilogin tar han i den fristående deckaren Coffin road med oss till platser som lockar och avskräcker på samma gång. Det är vågor med oanade krafter, klippor som stupar rakt ner i havet och väder som skulle skratta åt Göteborgsregnets försök att visa vem som bestämmer. Men det är också vackra miljöer med ö-livets typiska persongalleri som bjuder på många udda, men också trovärdiga figurer, och ett behagligt tempo.
Boken börjar med att en man spolas upp på en strand någonstans. Han är nedkyld, mörbultad – och har tappat minnet. Det är en smart start på en intrig; mannen anar att något fruktansvärt har hänt men vet inte vad och minns inte vem han är. Snart får han ett namn av en förbipasserande dam och hittar till det som måste vara hans hus på ön Harris. Pusslet börjar sakta läggas, men det är något som inte stämmer: Mr Maclean verkar inte vara den som han utgett sig för att vara, vilket gör jakten på en identitet än krångligare. Den lokala kriminalinspektören George Cann är något på spåren, men vet inte vad han ska tro om den okände mannens berättelse.
May bygger sin historia kring forskning om bin och deras betydelse för mänskligheten – boken är till och med tillägnad världens bin. Mannen utan minne är på något sätt inblandad i detta, men försöken att förstå leder honom bara djupare in i något som uppenbarligen är livsfarligt. Att använda minnesförlust som berättartekniskt grepp blir lätt en enkel lösning – inte ens huvudpersonen vet vad som hänt och än mindre läsaren – men May har en tydlig plan för sin berättelse och vet hur han ska hantera sin förvirrade skotte. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig och som med all säkerhet kommer att bidra till ökad turism i den nordligaste delen av Skottland.
