Det finns något både lustfyllt och laddat i att titta på en helt ny föreställning som man inte har någon koll på. Som man varken har läst om, diskuterat med sina kompisar eller ens googlat på. En föreställning utan förväntningar, helt enkelt. Som den här. Men riktigt så fungerar det inte med Carl-Einar Häckner.
På Liseberg har den gränslöse trollkarlen från Gårdsten under 20 års tid kalibrerat sitt konstnärliga uttryck och finslipat varje del i sin kaotiska komik. Han har mutat in ett unikt, eget område i den svenska humorhagen och har därföringen anledning att jaga efter grönare gräs eller ge sig på några ogenomtänkta artistiska lappkast. Som Joey Tempest när han plötsligt skulle sjunga New Order-pop. Nej, det misstaget gör inte Carl-Einar Häckner, han sjunger sina visor. Han skämtar, trasslar in sig i långa monologer och han trollar.
Isbjörnar och lemlästade östeuropéer
Det är med andra ord precis som vanligt. Och tur är väl det. För med Carl-Einar Häckner får det vanliga luft under vingarna, det gråa blir färggrant och det råkalla värms upp. Här hålls illusionen vid liv.
Efter ett potpurri av tyska schlagers kommer Carl-Einar Häckner in på den lilla scenen där han omgående trollar fram vita duvor, harklar sig så högljutt att publiken bryter ihop av skratt och berättar sina sorgliga historier om isbjörnar, lumparkompisar och lemlästade djurtämjare "från östblocket".
Omöjligt att sura
Visst sitter man med en känsla av att ha sett det förr, och Carl-Einar Häckner har nog lånat en del av sina tidigare föreställningar. Jag tycker mig känna igen saker från både Pusseldrömmar och Skärvor, hans förra föreställning, men det kan också vara inbillning.
Egentligen spelar det ingen roll. Vi skrattar ändå. Vi rycks med i hansbisarra upptåg, vi oroas, skruvar på oss och skrattar igen. Om vartannat. Det är omöjligt att sitta och sura.
Sprudlande och kärleksfullt
Jag ska villigt erkänna att det infann sig vissa farhågor när jag såg namnet på Häckners nya show. "Carl-Einar Häckner på Aftonstjärnan" heter föreställningen och det må vara en fullt korrekt programförklaring, men det låter mer som en torr påminnelse i min veckokalender än som den sprudlande, varma, kärleksfulla och stundtals vansinnigt roliga föreställning det faktiskt är.
FOTNOT: Carl-Einar Häckner på Aftonstjärnan spelas fram till och med nyårsafton.
