Det är en vacker vårdag, men jag har dragit för gardinerna och föreläser om konst på en högskola. Plötsligt utbrister en student ”varför måste all konst vara så mörk, så deprimerande och besatt av ondska?”Jag blir helt paff, för mig är konsten ett uttryck för mänsklighet, och i detta ingår existentiell smärta, missnöje med status quo och ett intresse för vår dionysiska sida. Att ordna en utställning med ”konstnärskap som inte väjer för mörkret”, så som det står i Liljevalchs katalog, blir därmed både lätt och svårt.
En stark grupp konstnärer bär utställningen på sina axlar, bland andra Dick Bengtsson, Jenny Holzer och Roj Friberg, medan verk av exempelvis Sten Eklund, Ulrik Samuelson och Marcus Larson känns långsökta i sammanhanget. Det saknas en ambition att säga något substantiellt om det helvetliga, och temat löser upp sig i godtycke. Arbetsnamnet på utställningen var dystopier och ur den synvinkeln fungerar exposén bättre, om än haltande.
Ett annat problem är den märkliga blandningen av allvar och flört. Francisco de Goyas mästerliga skildringar av krigets avgrund mals ner i samma kvarn som Glenn Browns sci-fi och en scenografi med smådjävlar efter förlaga från 1600-talet.
Det mest slående med utställningen Helvete är den bristande teoribildningen och orienteringen i svensk samtidskonst. Hur kan man ta upp länken mellan historiska skildringar av helvetet och dagens dataspel utan att uppmärksamma konstnärer som gjort dataspelsrelaterade kommentarer till ondska: Magnus Wallin, Palle Torsson, Tobias Bernstrup, Johan Thurfjell eller Thomas Broomé?
Hur kan man intressera sig för Tracy Moffatts videocollage av hopklippta filmkatastrofer utan att göra en koppling till Markus Öhrns videocollage där han klippt ihop allt det den svenska filmcensuren klippt bort?
Varför behandlas allt i ett flyktigt huller om buller istället för att skapa och vidga ondskans underkapitel som teodicéproblemet, bestialiska ideologier eller familjen som ondskans födelseplats?
Var finns starka samtidsverk om det helvete vi accepterar som en del av vardagen som Anneè Olofsson film om tidningsnotisernas kvinnomisshandel eller Fia-Stina Sandlunds monument över alla som kommer att dö av svenska vapen? Helvetet på Liljevalchs konsthall befinner sig än så länge bara i skärselden.
