Helene Billgren konstaterar i ett kort filmporträtt på Borås konstmuseum att hon har blivit landskapsmålare. Med skymten av ironi, eller helt utan ironi, kanske är det bara jag som hör fel mellan raderna.
Rent kvantitativt har hon i alla fall rätt. Figurerna har krympt och blickar inåt mot storslagna landskap, lockande eller hotfulla. Landskap, eller koloristiska turbulenser som upplevs som landskap, också när ”landskapsmarkörerna” saknas.
Men hur små figurerna än är förblir de nödvändiga katalysatorer. Ställföreträdande subjekt, som står mellan oss och landskapet, precis som romantikern Caspar David Friedrichs figurer som betraktar månen eller horisonten. Med ryggen mot betraktaren är de i allra högsta grad igenkännbara från de snabba och precisa kolteckningarna av hästflickor och sjuksköterskor som länge var något av Helene Billgrens signum.
Dörren till barndomen står med andra ord fortfarande öppen, och mer än på glänt. Det gäller för övrigt en hel generation svenska konstnärer, eller noga räknat omfattar de mer än en generation. Oavsett om det är idyll eller något hotfullt som tränger ut, eller om barndomen kanske snarare ligger i ett handlag, ett särskilt görande.
Hos Billgren är det något alldeles speciellt, dessa tecken för ”flicka”. Kanske ursprungligen från klippdockans värld: ett hårsvall, ett spänne, en bh, en linning. En egentligen fragmentarisk figur, som imåleriet har blivit mer komplex och agerar i mer komplicerade samspel. Trots ett minimum av information, som inte ens är essentiell (som den summariska figuren i en krokiteckning) utan verkar bestå av godtyckliga detaljer. I extrema fall: färgstreck som virvlar runt på samma villkor som allting annat i ett instabilt bildrum, men inte desto mindre sätter associationen, exakt.
Det finns något både euforiskt och kusligt i detta. Också i mångfaldigandet: är flickorna hela tiden desamma, hur många är de? Rör det sig ständigt om Blondinen, Brunetten och den Rödhåriga, fast de klonas?
Associationerna går till Vivianneflickorna, hos särlingen Henry Darger. Det här är inte Flickor på flykt (som hans monstruösa manus hette) men väl flickor på utflykt. En utflykt som blivit mer äventyrlig än vad som kanske var meningen. Som iFemböckerna av Enid Blyton, som Billgren också nämner. En generationstypisk referens, som kan tyckas införa en alltför begränsad måttstock för de sublima landskapen.
Faktum är att snart sagt varenda målning skulle kunna vara ett tänkt bokomslag. Ett omslag till ett äventyr som aldrig kan bli så underbart som i barndomens förväntningar. Utom just så här, som ett oberättat vuxenmåleri, men med minnesslussarna öppna? Säkert finns de som saknar Billgrens precisa feministiska nålstick, som finns i gott förvar i tidigare verk på utställningen. I mina ögon är vinsten ändå större.
