The Cure har alltid hjälpt mig upp ur mörkret. Bandet vars låtar gjort varje minut av olycklig kärlek lite mer uthärdlig. Bandet som säger som det är: ”Tusen bortkastade timmar, bara för att få känna hjärtat i några sekunder”.På onsdagskvällenstår de åter på scen i Göteborg.
JUST NU:
... kan du se The Cure på Scandinavium i Göteborg 12 oktober. Bandet genomför 30 konserter i 17 länder på sin första större Europaturné sedan 2008.
... kan du vidare också gå på bio och se tyska Maren Ades enastående film Min pappa Toni Erdmann, som går att betrakta som ett enda långt soundtrack till The Cures känsloladdade Plainsong från albumet Disintegration.
... går det att lyssna på Jan Gradvalls musikpodd, avsnittet The Cure, där fans berättar om hur gruppen på olika sätt finns i deras blodomlopp. Bland dem Martin Sköld i Kent, serietecknaren Coco Moodysson (som gjort klippdocka av The Cure-sångaren Robert Smith), kulturskribenten Alice Kassius Eggers, musikerna Kicki Halmos (som spelat med Lykke Li), Henric De La Cour och Nicole Sabouné.
... Kan du läsa mer om The Cure i Richard Carmans biografi från 2005: Robert Smith: The Cure and wishful thinking.
STARTEN
The Cure skapas ur bandet Easy Cure som i sin tur formas av Robert Smith och hans vänner i gymnasiet på St Wilfrid’s i Crawley i West Sussex 1977. Sättningen är förutom gitarristen Robert Smith (som innan dess mest spelade piano),Michael Dempsey på bas, Lol Tolhurst på trummor och Porl Thompson på gitarr. Namnet Easy Cure tas från titeln på en låt skriven av Tolhurst. Flera sångare provsjunger i bandet men ingen platsar. När en av dem, Peter O´Toole (namne med skådespelaren), åker på Kibbutz i Israel tar Robert Smith över mikrofonen, något han fortsätter med i The Cure. I september 2017 har han varit gruppens öppenhjärtige ledare i fyrtio år. MER: Tidigare bandnamn är The Obelisk, The Group(när de var det enda bandet på skolan) och Malice (engelska för ondska).
GENOMBROTTET
Efter debuten med Three imaginary boys 1979 får The Cure sitt stora genombrott på 1980-talet, och skriver nyskapande musik inom new wave, postpunk och alternativ rock. 1980 släpper gruppen Seventeen seconds och därefter i tät följd några av sina allra bästa album: Faith (1981), Pornography (1982), The head on the door (1985), Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me (1987) och Disintegration (1989).
LÅTARNA
När Robert Smith intervjuas i NME i oktober 1979 framgår det att han nu tagit över och skriver de flesta av bandets texter. Samtidigt erkänner han att han är obekväm med att sjunga material som inte är hans eget. Texterna är ofta nerviga och känsloladdade, och sjungs som om de kommer direkt från hjärtat.
Några av bandets mer kända låtar förblir A Forest från Seventeen Seconds, Boy’s don’t cry, Just Like Heaven, Lovesong och Friday I’m in love. Regniga höstkvällar passar det dystrare anslaget i Plainsong, One hundred years eller Pictures of you i och för sig kanske bättre. Melankolin finns ständigt närvarande, liksom en svårmodig längtan efter närhet.
The Cure har sedan debuten gett ut 13 studioalbum, drygt 30 singlar och sålt över 27 miljoner skivor.
PRODUKTIVITETEN
Robert Smith spelar även gitarr i postpunkbandet Siouxsie and the Banshees, 1979 turnerar The Cure också med gruppen. 1984 blir Siouxsie Sioux emellertid osams med Robert Smith sedan han med kort varsel hoppar av hennes världsturné. Smith har då fått rådet av sin läkare att ta det lite lugnt, efter att ha släppt en rad singlar (bland dem Let’s go to bed, The walk och The Lovecats, samtliga med musikvideos av Tim Pope), haft ett sidoprojekt, en grupp kallad The Glove, tillsammans med Bansheesbasisten Steve Severin, släppt ett album med dem, gjort samlingsskivan Japanese whispers med The Cure, livealbumet Nocturne med The Banshees, spelat in nya Cure-albumet The Top samt just färdigställt singlarna Swimming horses (med Banshees) och The Caterpillar (med The Cure).
IMAGEN
Robert Smith uppträder tidigt vitsminkad i svarta kläder, med utsmetat rött läppstift, eyliner och spretigt svart hår. Hans stil inspirerar goth-modet och subkulturen under tidigt 1980-tal, och cementerar uppfattningen att The Cure är ett ”goth rockband” något sångaren inte vill kännas vid. En period ändrar bandet också stil till något lite mer psykadeliskt (runt 1984 i samma veva som albumet The Top släpps), vilket går att beskåda i videon The Cure in Orange.
INSPIRATIONEN
En av mina absoluta favoritfilmer är Tim Burtons Edward Scissorhands, med Johnny Depp och Winona Ryder. I filmen skapar en döende uppfinnare likt Frankenstein liv: i det här fallet Edward, men han hinner inte få klart hans händer. Istället får Edward, efter uppfinnarens död, gå runt med två stora saxar där händerna skulle ha suttit. Han gör i det längsta sitt bästa för att smälta in och inte verka alltför udda. Den bitterljuva sagan om utanförskap, kärlek och lögner har mycket att säga än i dag. Edward Scissorhands hela uppenbarelse är skulpterad efter Robert Smith. Tim Burton bad också sångaren att skriva musiken till filmen, men han tackade nej eftersom han då var totalt uppslukad av att skriva The Cures åttonde album Disintegration.
SKRÄCKSERIERNA
Brasilianske illustratören och konstnären Butcher Billy återskapade tidigare i år Robert Smith som monster i en rad klassiska skräck serietidningar döpta efter olika The Cure-låtar. Bland dem (I never thought tonight could ever be so) Close to me, (Hiding with tears in my eyes) Boy’s don’t cry och (I’ve been looking so long at these) Pictures of you.
