Viktoria Jäderlings novellsamling Åh Lunargatan, också hennes debut, är en stor glädje att läsa. Med den är det som litteraturen återvänt i meningen att den inte pliktskyldigt bara producerar illustrationer till de senaste debatterna och tanketrenderna, vad-vi-nog-måste-prata-om, utan lever bortom detta, intensivt. Hennes prosa utför det all bra konst ombesörjer, skapar sin egen relevans. Den kan kallas samtida, men aldrig i korrekt förpackning. Den består av ständiga spårändringar, skevheter, byten av perspektiv.
Och så språket. Tätt, knyckigt, musikaliskt, i nervös rörelse och med en direkthet där meningar och stycken blir sinnliga, konkreta. Det finns sidor i denna bok där tonfallskiftningarna nästan känns som en fysisk vidrörning. Vilket är konsekvent då novellerna också är fulla av ting, saker, väderlekar, hus, rum, kroppar som irriterar och bär sig åt, svider och blir kåta, hetsar upp sig och svalnar. Femton jordiska berättelser.
Det påminner lite grann om Jayne Anne Philips noveller; språket som ringar in sina teman, stramar åt, och sen åter släpper efter. De börjar i ett ämne – älgjakt till exempel – för att sen spreta iväg åt andra håll, otåliga i sin förvissning om att centralpunkten i den mänskliga existensen är en korsväg och identiteten alltid i rörelse. Med identitet menas här inte det representativa i en grupptillhörighet, utan en längtan efter att komma hem till sig själv, från en permanent saknad.
Låter det abstrakt, pretentiöst, benigt och svårtuggat? Men herregud, jag sa ju att allt detta är djupt förankrat i det konkreta. Den kissnödiga besiktningen av ett gammalt hus som en farfar byggde, saknaden efter barn, en skada i en höft, dialoger om lögnens – eller är det bönens? – möjligheter. En serie skarpt skurna minnes- och ögonblicksbilder från en tjejs vistelse som utbytesstudent i USA.
Allt mycket biologiskt, påtagligt och nervigt, som det obönhörliga varat hos vilken existentialist som helst.
Detta är mogen novellkonst, mättad av erfarenheter. Alltför länge nu har mycken prosa fungerat enbart som bekräftelser av en officiellt påbjuden tidsanda. Viktoria Jäderlings prosa rör effektivt om i den stiltjen.
