Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Beard: Romarrikets inkluderande politik var del av framgången

Medan Rom växte ”uppfanns på något sätt en version av medborgarskap som var ny för den klassiska världen” – det vill säga ett medborgarskap som inte var knutet till etnicitet. ”Detta var en romersk revolution och vi är dess arvtagare.”, skriver brittiska professorn i klassiska språk, Mary Beard i sin nya bok SPQR. Håkan Lindgren har läst.

Bok

Sakprosa
Mary Beard
SPQR – historien om det antika Rom
Översättning Marina Weilguni
Norstedts

Till att börja med: glöm kejsarna. Det verkliga Rom, det Rom som det är spännande att titta närmare på var det statsskick som kejsarna tog död på, nämligen republiken. Mary Beard beskriver hur romarna med början på 300-talet f. Kr. utvecklade ett statsskick som byggde på valda ämbetsmän och maktdelning mellan separata institutioner.

Givetvis var republiken inte en demokrati i modern mening och givetvis var den inte fri från korruption, men att den fanns imponerar mer på mig än att kejsar Hadrianus palats var större än hela staden Pompeji. Envåldshärskare av hans sort är det ingen brist på i världshistorien, det är undantagen som är det intressanta. Den romerska republiken visade sig bli en kort parentes mellan kungar och kejsare. Kommer samma sak att hända med 1900-talets demokratier? Går vi mot en framtid av populistiska kejsare?
Mary Beard är Storbritanniens främsta popularisatör av romerskt liv, professor i klassiska språk vid universitetet i Cambridge. I SPQR ger hon sin samlade, personliga version av romarrikets historia. Hon orkestrerar sitt enorma bakgrundsmaterial skickligt, växlar mellan geopolitiska översiktsbilder och inzoomningar på enskilda människoöden från brev, graffiti och gravstenar.

En tidsresenär som flög över Rom på 500-talet före Kristus skulle inte ha sett något mer än ”en liten och väldigt obemärkt by i Mellan-italien”. Hur kom det sig att just Rom växte till ett imperium? Beard kan inte ge någon definitiv förklaring, men när erövrandet väl hade kommit igång gav det en snöbollseffekt, varje ny provins betydde nya soldater. Alla romare var inte positiva till expansionen. ”Bland de romerska författarna hittar vi några av de skarpaste kritikerna av imperialism som någonsin funnits”, kommenterar Beard.
När imperiet var som störst omfattade det mer än 50 miljoner människor från Spanien till Syrien. Imperiet innebar en omflyttning av människor, varor och idéer ”i en skala som aldrig tidigare skådats i den antika världen”. Religioner, lyxartiklar, baslivsmedel, slavar, exotiska djur, soldater och köpmän snurrade runt i en malström där centrum och periferi påverkade varandra ömsesidigt. Provinsen Britannien hade en guvernör som var född i dagens Algeriet, noterar Beard.

Medan Rom växte ”uppfanns på något sätt en version av medborgarskap som var ny för den klassiska världen” – det vill säga ett medborgarskap som inte var knutet till etnicitet. ”Detta var en romersk revolution och vi är dess arvtagare.” Steg för steg blev de erövrade folken romerska medborgare. Beard avslutar sin skildring år 212 e. Kr., när kejsaren Caracalla gjorde varje fri invånare i imperiet till medborgare.

Kanske tror vi att medlidande med djur är en modern företeelse, men det finns ett par rader i ett brev av Cicero som får två tusen års avstånd att kollapsa varje gång jag läser dem. Publiken på gladiatorspelen skränar av förtjusning, men allt han ser gör honom deprimerad, skriver han till en vän. Den sista dagen är det elefanternas tur att dö. Det fyller honom med avsmak: ”föreställningen lyckades bara framkalla medlidande, en känsla av att det finns något slags släktskap mellan detta stora djur och mänskligheten.”
Att det går att hitta sådana beröringspunkter tror jag beror på att romarna, liksom vi, var urbana människor. Vid sin höjdpunkt hade det antika Rom en miljon invånare – ”större än någon annan stad i Europa före 1800-talet.”

Varje tid har sina romare. Rom har länge varit hyllat och överdrivet idealiserat; för Beard är det lika viktigt att undvika alla överdrivna hyllningar. Så fort någonting riskerar att dra iväg till storslagenhet eller mytologisering knipsar hon av det, så att hon ibland liknar en trädgårdsmästare som nyper bort blomknoppar i sin trädgård.

När hon överger det neutralt refererande språket och blandar in en känsla eller en personlig åsikt är hon påfallande ofta nedlåtande och förminskande. ”En del romerska poeter tyckte om att låtsas att de svalt i vindsrum, precis som poeter ibland fortfarande gör.”

I vissa fall är hon mycket noga med att undvika alla värderande omdömen – vilket i sig är ett tydligt, underförstått moraliserande. Var perioden från 200-talet fram till medeltiden var en ”nedgångsperiod” eller ”en otroligt dynamisk tid”? Det tänker hon inte uttala sig om, förklarar hon: det ”beror på din egen synvinkel.” I andra fall bjuder hon gärna på en sensmoral med uppenbar syftning på vår tid: vissa antika författare ansåg att Roms ”inkluderande politik var en viktig del av stadens framgångar”.

Mest läst