En halvtimme in i showen kliver återvändaren Kevin fram på catwalken och utlovar en "walk down memory lane". Jublet han nås av är möjligen aningen mörkare i tonläget än 1999, men det skär i öronen så mycket att man blir alldeles yrslig.
Backstreets back i Göteborg och precis som för 15 år sedan är det brudarnas afton. De fem jänkarna har sannolikt betytt lika mycket för kvinnorna i publiken som vilken Dylan eller Hetfield som helst för pojkrumsfetischisterna. Responsen är den samma, respekten inte alls. Vilket naturligtvis inte är alldeles rättvist, i alla fall inte om man hänger med på den här resan längs minnenas allé.
Bortsett från ett lite för stort gäng nya, rätt klena låtar och ett pizzeriatrubadur-debacle är det en hitkavalkad som hämtad ur instruktionsboken. All I have to give är ljuv, Show me the meaning of being lonely går rakt in i hjärtat och både As long as you love me och Shape of my heart är precis sådär härligt påträngande som popmusik kan vara när den är som allra bäst.
Kvintetten dansar kanske inte längre som Saade och Ewald och The Fooo och allt vad de heter och rösterna håller bara riktigt bra ibland och hos bara vissa av medlemmarna, men det sköna med kråksången är att de är så medvetna om allt. Att de egentligen blivit alldeles för gamla för att stå där och jucka och sjunga 20 år gamla hits och svänga med rumpan. Och att publiken också vet att det är så. Men allt är gjort med tungan så djupt begraven i kinden att den står rakt ut och det är underhållning, underhållning och åter underhållning.
Precis exakt det alla kommit för.
