Fusion. Kajsa Bäckströms verk i fusionteknik har enbart gått i ugn och saknar färgtillägg.
Fusion. Kajsa Bäckströms verk i fusionteknik har enbart gått i ugn och saknar färgtillägg.

Bäckström jobbar färglöst men djärvt

Hos glaskonstnären Kajsa Bäckström finns både variationen av tekniker och ett frihjulande formspråk, men ändå är det frånvaron av färg som Bodil Ulfsdotter fastnar för.

ANNONS
|

Kajsa Bäckströms lilla snöfall av glasflingor passar bra in på det ostyriga majvädret och jag tittar förundrad på den flyktiga och föränderliga form hon har ingjutit i dem. Sedda så här, sätter de lätt betraktarens tankar och fantasi i rörelse och just denna känsla verkar genomgående i Bäckströms utställning.

Det tydligaste tecknet på rörelsens betydelse är hennes ballerina­vaser, som får ett starkt uttryck genom att de innehåller både en stram form – eller kanske hellre kropp i detta fall – runt vilken man kan se ett tillägg som vibrerar av oförutsägbara rörelser och riktningar. Jag tolkar det som den vippande balettkjolen – en så kallad tutu – vilket också förklarar varför det fungerar när Bäckström placerar den på olika nivåer i förhållande till ”kroppens” höjd. Trots den skira blå färgen på några av dem, går det heller inte att undervärdera betydelsen av att dessa vaser är nästintill färglösa, eftersom även denna del av kompositionen påminner om den klassiska ballerinans scenklädsel.

ANNONS

Den långa sviten Sum of its parts är också spännande eftersom Bäckström här går över till en annan glaskonstteknik, nämligen fusing, som går ut på att man låter flera glasdelar smälta samman med varandra i hög ugnstemperatur.

Här har konstnären använt sig av tunna glastrådar som lagts i olika mönster i en form där de sedan tillåtits smälta ihop under en viss tid. Beroende på hur trådarna har lagts, skapas olika mönster, strukturer och tjocklekar på godset, som sedan kan efterbehandlas. De verk som Bäckströms visar här har enbart gått i ugn och saknar färgtillägg.

När det läggs ut tillsammans på ett podium skapas en fascinerande bild av ett fragmentariskt urtidslandskap från en förgången formvärld.

Trots variationen av tekniker och ett frihjulande formspråk är det frånvaron av en aktiv färghantering som jag finner mest uppseendeväckande med Bäckströms verk.

Det var längesedan någon så medvetet vågade låta bli att använda färg som medaktör i skapandet. Frågan är vad detta utelämnande innebär för verken eftersom symbolvärdet i det sköna gröna, fula gula och kungliga blå nu lyser med sin frånvaro. Hos Bäckström betyder det att formen blir lämnad naken och får stå på egna ben. Det är ett djärvt och krävande beslut.

ANNONS
ANNONS