Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Ayòbámi Adébáyò skriver i takt med tragedin

Ayòbámi Adébáyò skriver in sig bland de kända nigerianska författarskapen med romanen Stanna hos mig. Monika Tunbäck-Hanson läser ett levande porträtt av ett äktenskap söndrat av konflikten med omvärldens och de kulturella traditionernas krav.

Bok

ROMAN
AYOBAMI ADEBAYO
Stanna hos mig 
Översättning: Erik MacQueen
Pirat

För sju år sedan hade Bokmässan i Göteborg Afrika som tema, ett 70-tal afrikanska författare var inviterade och gav en insikt om bredden i kontinentens litteratur. Lite befängt, kan man tycka, att ha en hel världsdels litteratur som tema. Men det breda greppet sa kanske något om den afrikanska litteraturens relativt sett marginella ställning i förhållande till europeisk och amerikansk litteratur. Undan för undan korrigeras den bilden. Unga afrikanska röster hörs allt tydligare, inte minst från Nigeria, Afrikas folkrikaste land, som dessutom producerar mest film i världen efter Indien. Förra året gjorde Göteborgs filmfestival en satsning på film just från Nollywood. Men nigeriansk film, i regel gjord för inhemskt bruk, är ett ganska nytt fenomen. Landets litteratur däremot har sedan länge en helt annan och självklar plats i litteraturens värld. 

Wole Soyinkas Nobelpris 1986 och därmed hans böcker, Chinua Achebes i dag klassiska Allt går sönder satte tidigt märken i vårt litterära minne. Till andra välkända nigerianska författarnamn, som Ken Saro-Wiwa, Ben Okri, Chimamunda Ngozi Adichie, Teju Coles och ännu fler, kan nu läggas Ayòbámi Adébáyòs namn. Hennes debutbok Stanna hos mig från i år finns redan i svensk fin översättning av Erik MacQueen. Han har tidigare översatt till exempel Teju Coles två böcker Öppen stad och Kända och underliga ting.

Ayòbámi Adébáyò , född 1988 i Lagos, förlägger huvudsakligen handlingen till Ilesha, en medelstor stad i sydvästra Nigeria, men stadsrummet har inte så stor betydelse, inte heller naturen, väder, årstider, hus eller hem. Jo, det finns två rum, en barnkammare och en frisersalong, som är centrala på flera sätt. Människorna, familjerna, släkten och framför allt paret Yejide och Akin är centrum. Runt dessa två rör sig en flerskiktad berättelse som utspelar sig mellan 1985 och 2008. Under den tiden föll militärdiktaturen och Nigeria fick en folkvald regering (1999). Landet med sin våldsamma, blodiga historia finns där förstås, som en självklar men nedtonad aktör. En rånarligas hot och härjningar, förmodligen med polisens välsignelse, är skildrat med en underbar galghumor. Korruptionen tillhör bokens vardag. Stanna hos mig är dock inte en uttalat politisk roman, men den står stadigt i ett samhälle, där familjeband, traditioner och konfrontationen mellan det moderna livet och det traditionstyngda skapar konflikterna.

Yejide och Akin träffades under en studentdemonstration 1981 och blev blixtförälskade. ”Jag heter Akin Ajayi och jag tänker gifta mig med dig” var något av det första han sa till henne. Och så gifte de sig och levde lyckliga? Nej, efter fyra års äktenskap var det ingen som talade om kärlek längre. Varför? Svaret på den frågan är romanens bärande tema. Paret får inget barn och Akins mor (Moomi kallad) får inget barnbarn. Traditionen säger att det är den förstfödde sonens ansvar att föra släkten vidare. En gång i månaden börjar så Moomi komma till de ungas hem med en ny kvinna som hon vill att Akin skull ta till sin andra hustru. Så småningom böjer han sig för moderns krav .

Yejide gör allt för att bli gravid. Hon klättrar upp till Mirakelsegerns berg, uppsöker en undergörare och undret sker, tror hon. Magen sväller, brösten ömmar, hon mår illa, Men hon är  drabbad av en falsk graviditet (pseudocyes). Hennes vandring mellan doktorer, hennes pysslande med den blivande barnkammaren – allt skildras med övertygande känslighet, alltmedan omgivningens misstro växer. 

Men även Akin får sin plats. Han är bokens andra jag och de tvås berättelser, avlöser och kompletterar varandra. Adébáyò är också lojal med dem båda. Ger dem barndom och bakgrund och därmed nycklar till deras personligheter. Samtidigt pågår berättelserna om familjerna som griper in och om kvinnolivet i Yejides frisersalong, skildrat med en närhet som satt jag där själv och fick håret flätat. Inflikade sagor som berättats av generationer bryter realismen och har en viktig kommenterande funktion.

På sätt som jag inte vill avslöja – det gör inte heller Ayòbámi Adébáyò omedelbart – föder emellertid Yejide så småningom tre barn. Två dör, det tredje, en flicka överger hon – står inte ut med tanken att förlora också henne. Berättelsen om denna tredubbla tragedi, om hennes sorg och hans sorg och om deras kärlek är med ett slitet ord, gripande, men aldrig sentimental, snarare konkret och mycket dramatisk. 

Stanna hos mig är en roman om kärlek och skuld, om sorg och svartsjuka och lögner. Alltså, en i högsta grad existentiell historia, omsorgsfullt iscensatt och gestaltad. Märkligt nog är Stanna hos mig också en ljus och varm bok genom sitt levande porträtt av ett äktenskap söndrat av konflikten med omvärldens och de kulturella traditionernas krav.
 

Mest läst