När andra världskriget bryter ut i september 1939 är Astrid Lindgren trettiotre år gammal. Hemmafru i Stockholm med två små barn. Långt ifrån den världsberömda författarinna hon skulle bli. Men kanske ändå inte.
Kanske är det denna som pockar på när hon bestämmer sig för att skriva en krigsdagbok. Innan kriget är över har hon också debuterat med flickboken Britt-Marie lättar sitt hjärta och första boken om Pippi Långstrump ligger färdig för tryck.
Hur just detta gick till får man emellertid inte veta särskilt mycket om i dessa dagböcker. Krigsdagböcker 1939-1945 är inte en författartillblivelsehistoria utan en personlig dokumentation av andra världskriget. Och även om det ibland drastiska ordvalet, där Mussolini är en fähund och Hitler kallas både det ena och det andra, genljuder av den författarröst som vi så småningom skulle bli bekanta med så är det en annan Astrid Lindgren än den vi är vana att läsa som kommer till uttryck här.
Att föra bok över kriget är något som denna unga kvinna ålagt sig och hon gör det både plikttroget och noggrant. Till och med när, som hon skriver, ett jordskred gått fram över min tillvaro, maken vill skiljas, tvingar hon sig att driva projektet vidare, bortse från sina egna bekymmer och skriva om kriget. Det är 1944 och på väg in i sitt slutskede.
Hon klipper och klistrar ur dagstidningar och tidskrifter för att dokumentera krigets utveckling samtidigt som hon skriver en personlig berättelse utifrån den information hon får. Hon fasar inför det som sker och är rädd för de sina, men mest ömkar hon dem som är utsatta. Hon beskriver krigets verkningar i det svenska vardagslivet; kalla lägenheter, brist på smör, skor och kaffe och berättar om det lilla livet i familjen Lindgren med kalas, förkylningar och biobesök. Hon indigneras, men mest är hon oändligt tacksam över att få vara utanför.
En del av dagboken som gör den extra laddad är de skakande och unika dokument som Astrid Lindgren i avskriftsform tog med sig från sitt arbete inom den svenska krigscensuren, där hon läste brev från utländska personer. Ytterst hemligt naturligtvis och säkert olagligt. Men det är som om sanningssökaren i henne måste dokumentera dessa vittnesbörd om de fasor människor fått utstå. Och det handlar både om Tyskland och Sovjet.
Hon är länge ambivalent till de båda stormakterna. Hon kan inte tro ryssen om något gott och det vidhåller hon även när Ryssland blir en av de allierade. För Astrid Lindgren handlar det egentligen inte politiska ställningstaganden. Sådana skriver hon ytterst lite om. Det som gäller för henne är mänskligt liv och mänskligt lidande. Hon hatar egentligen bara kriget. När Tyskland går under, drar hon, som alla, en lättnadens suck, men sörjer samtidigt över det tyska folkets lidande och en kulturnations undergång.
Astrid Lindgrens krigsdagböcker är en omskakande lektion i historia. Nyttig också för dem som numera tror att vi i Sverige ingenting visste. Man är verkligen tacksam för att förlaget låtit trycka den i alla dess delar så att man kan bläddra fram och tillbaka mellan den tryckta dagbokstexten och alla faksimilen mer tidningsklippen ur den autentiska dagboken. Det är en gripande personlig dagbok och på samma gång ett unikt historisk dokument som bör läsas och säkert kommer att läsas av många.
.
Ämnet
Astrid Lindgrens krigsdagböcker 1939-1945 är en omskakande lektion i historia. Nyttig också för dem som numera tror att vi i Sverige ingenting visste, skriver Lisbeth Larsson.
Skribenten
Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Jens Andersens biografi Denna dagen, ett liv. En biografi över Astrid Lindgren.
