Den tredje boken om Pippi Långstrump (Pippi Långstrump i Söderhavet, från 1948) avslutas med en förutsägelse:
”Stjärnorna lyste över Villa Villekullas tak. Där inne fanns Pippi. Hon skulle finnas där alltid. Det var underbart att tänka på. Åren skulle gå, men Pippi och Tommy och Annika skulle inte bli stora”.
Det spelar alltså ingen roll att hon fyller 70 år idag och att det barn, Astrid Lindgrens dotter Karin, som namngav henne och på sin elvaårsdag fick ta emot det allra första nedtecknade ur-manuset, idag fyller 81 år. Krumelurpillren har fungerat. Pippi och hennes två vänner är fortfarande barn. Och Pippi befinner sig fortfarande i samma ömsinta – för att inte säga något överlägset ömsinta – opposition till vuxenvärlden. Den i vilken man har ”en hoper tråkigt arbete”,”fåniga kläder och liktornar och kumminalskat” och är så full av vidskepelse och galenskaper att man tror att den som råkar sticka kniven i mun ska drabbas av en stor olycka.
Böckerna om Pippi Långstrump, Astrid Lindgrens texter och Ingrid Vang Nymans illustrationer, är och gör många saker. Och kan läsas och har lästs på så många sätt. De leker med ord, gör hisnande sammanställningar, driver med klichéer, de revolterar och frigör, de signalerar en ny tid, de berättar en historia om det svenska folkhemmet (kappsäcken som metafor för det sociala trygghetssystemet, Villa Villekulla som en del av egnahemsrörelsen och Pippis obändighet som ett motstånd mot den sociala ingenjörskonstens värsta prussiluskor), de driver med totalitarism, de infriar drömmar och, kanske inte minst, de står urstarkt på barnens sida.
Anslaget i den första boken om Pippi berättar om en mycket ensam nioåring, vars pappa försvunnit i ett skeppsbrott och vars mamma dog när hon var bara en liten, liten unge. Men snabbt förbyts ensamheten i något gott, och man hör Pippi själv eka: att sakna föräldrar är rätt skönt för då är det ingen som tjatar om läggtider eller kommer med fiskleverolja när man är sugen på karameller. Samma med utzoomningen i den avslutande boken i trilogin: ”Hon… hon ser så ensam ut på nåt vis, sa Annika och darrade lite på rösten. /…/ Om hon ville titta hitåt, så skulle vi vinka åt henne, sa Tommy”.
Jo, det finns där, hela tiden, i fonden: att Pippi saknar något. Eller som Charlotta Ödman formulerade det i sin bok Snälla, vilda barn (från 2007):
”Pippi är alla barn som är tvungna att vara övermänskligt starka”.
På ett annat sätt kan man uttrycka det som att Pippi är föresatsmässigt positiv. Hon gråter inte över döda föräldrar, utan känner att just hennes mamma och pappa är speciella: ängeln och söderhavskungen (som det heter i årets nyutgåva, Boken om Pippi Långstrump, där n-ordet efter år av debatt ersatts med prefixet ”söderhavs”). Hon kan sträcka ut sina långa ben och utbrista ”Vad det ändå är härligt att leva” och hon vet, någonstans på djupet av sin unga själ, vad som är viktigt i livet: små presenter med pärlemorskimrande skaft, utflykter med matsäck, förmågan att tänka själv. Hon kan dessutom, med absolut suveränitet, förklara för Annika att det inte är några problem för henne att vinna mot världens starkaste karl, hon är ju världens starkaste flicka.
Så kan också ett patriarkat brottas ner.
Med samma självklarhet återupprättar Pippi de skolelever som förvisats till skämskön i skolan för att de inte vet vilket år Karl XII dog. Hon – precis som Maria Gripes Hugo – skickar frågorna tillbaka till fröken, relativiserar den kunskap som skolan kan framställa som livsnödvändig och är med hela sin person ett exempel på motsatsen. Hon är kärleksfull, omtänksam, uppfinningsrik. Men också socialt osäker och taskig. Det är inte bara roligt, eller snarare inte roligt alls, när hon driver med flickan som frågar efter sin pappa (Har han blå ögon? Svart hatt och svarta skor? Och när flickan ivrigt nickat instämmande: ”Nä, den har vi inte sett”). Inte heller när hon i allra första mötet med Tommy, som frågar varför hon går baklänges, svarar: ”Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill?”. Det är mer åt det tykna, än det roliga.
Men så är inte Pippi kalkerad på något enkelt förebildligt. Tvärtom. När hon på kafferepet hemma hos Tommy och Annika försökt kindkyssa de fina damerna, konverserat efter bästa förmåga och doppat hela ansiktet i gräddtårtan är det inte med en känsla av okuvlig självkänsla som hon promenerar hemåt efter att i det närmaste ha körts på porten. Tvärtom, hon gråter. Men hon böjer inte på nacken och på vägen ut fortsätter hon tala. Hon gör vad hon kan. Den där hiskeliga berättelsen om hembiträdet Malin som slog sönder så mycket porslin och som egentligen är ett svar på de fina damernas klagosång över sina hembiträden, går inte att få tyst på. I så fall vore hon kväst. Och det är hon inte. Det blir hon aldrig.
Och där bryter hon mark för det som Astrid Lindgren senare formulerat, som ett fundamentalt råd: Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.
.
Ämnet
Boken om Pippi Långstrump innehåller det mesta av Pippis äventyr som tidigare publicerats i de tre böckerna Pippi Långstrump (1945), Pippi Långstrump går ombord (1946) och Pippi Långstrump i Söderhavet (1948). Till 70-årsjubileet av Pippis ”födelse” har boken försetts med reviderade och restaurerade färgbilder.
Skribenten
Ingrid Bosseldal är lärare och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Mycket min David Sprengel. Anna Brantings brev till David Sprengel (redaktör: Lisbeth Larsson).
