Annika von Hausswolff | Grand Theory Hotel

I Grand Theory Hotel på Hasselblad Center presenteras Annika von Hausswolffs arbeten från de senaste tio åren. Utställningens verkliga överraskning återfinns dock i ett sidorum, skriver GP:s konstkritiker Sara Arvidsson.

ANNONS
|

Det måste ha varit någon gång i slutet av 90-talet som jag såg Annika von Hausswolffs konst för första gången: fotografier av fingerade brottsplatser där lealösa kroppar ligger utslängda i grönskande natur. Jag minns att de gjorde mig illa till mods samtidigt som jag fann dem intressanta. Utöver den uppenbara kriminalfotografiska anspelningen såg de ut som en variant på ett konsthistoriskt motiv, där kvinnor, nakna eller inte, inramas av vegetation som om den vore en andra hud.

von Hausswolffs makabra tema kan studeras i Hey Buster! What Do You Know About Desire? från 1995, där en slapp gestalt ligger halvt dold under en filt på en strand med en alert schäfer vid sin sida. Titeln ger inga svar utan verkar istället grumla motivet ännu mer: är hunden inblandad i människans död eller är den bara en oskyldig åskådare? På detta vis dras föreställningen om en kvinnlig natursymbios till sin spets, då patriarkatets fantasi om feminin passivitet slår över i död.

ANNONS

De tidiga verken, såsom den ovan nämnda strandscenen, finns emellertid inte med i Grand Theory Hotel på Hasselblad Center där enbart arbeten från de senaste tio åren presenteras. Ändå uppenbarar sig flera element från de ickenärvarande fotografierna med jämna mellanrum, likt ledtrådar till en fortgående gåta. Eyewitness (2015) är ett lysande exempel på detta, där schäfern från det äldre fotografiet verkar ha slitit sig loss och införlivats i ett nytt sammanhang. Nu plirar den stjärnögt från en bläckstråleutskrift med hudrosa akrylinslag. En närgångnare studie avslöjar dock att ögonens glitter i själva verket är rispor, vilka verkar ha orsakats av en kniv eller något annat vasst föremål.

De är förrädiska, von Hausswolffs arbeten. Att betrakta stillebenserien An Oral Story of Economic Structures (2012) känns lite som att trampa in i en mördares näste där en hisklig trofésamling förvaras. Men guldtänderna som pryder fotografierna, i något fall med kvarblivna vita tandrester, härstammar inte från en mordutredning utan har inhandlats av konstnären på en onlineauktion. Ädelmetallen har dragits ut som följd av ekonomiska bekymmer vilket är beklämmande i sig men de franka bilderna leder också tankarna till statligt regisserade övergrepp och massmord där offrens värdesaker har bestulits och tagits tillhanda.

ANNONS

Ett fotografi från 2008 som ser ut att skildra konstnären bakom en mjölkig hinna anknyter till en kurragömmatematik som känns igen sedan förr, bland annat i bilderna av flickor med bubblor. Denna lek med ömsom dolda, ömsom synbara element utmanar uppfattningen om kamerans tillika blickens hundraprocentiga soliditet. Perceptuell tveksamhet uppnås även i verket Social Abstraction (2010) där två persienner har frigjort sig från den tvådimensionella ytan för att övergå i en skulptural diptyk. En totalkvaddad persienn hänger bredvid en intakt, båda inramade av spånplattor. Vad döljer de? Den söndertrasade oroar omedelbart medan den andra uppmuntrar till falsk trygghet, som ett resultat av dess snygga fasad.

Vid sidan om de iscensatta bilderna och de tredimensionella objekten visas ett par dokumentära arbeten av fallfärdiga byggnader från 2011. Dessa uppstod ur ett samarbete med ekonomihistorikern Jan Jörnmark och åsynliggör den globala kapitalismens ödeläggelse på ett rysligt och estetiskt tilltalande sätt, men de är inte lika tvetydigt spännande som hennes övriga verk.

Man kan säga mycket om von Hausswolff, till exempel att hon är en av Sveriges mest etablerade fotokonstnärer. Hennes bitterljuva iscensättningar, ofta innefattande unga kvinnor som på ett eller annat sätt tycks göra uppror mot kameran, är inflytelserika och således flitigt imiterade. I denna knapphändigt informativa utställning – katalogen har inte släppts än och det enda som finns att tillgå är en mager broschyr – återfinns en del väntat material. Allt är stiligt installerat och de skulpturala objekten, såsom frihängande persienner och några avmaskningsramar inburade i glas, stimulerar den rumsliga upplevelsen genom att frångå fotografins väggbundna dilemma.

ANNONS

Utställningens höjdpunkt och verkliga överraskning återfinns i ett sidorum: nya verk som baseras på upphittade bilder från tidningar och arkiv vilka scannats och förevigats i emalj. Det är små hårda objekt med en grafisk kvalitet. Naken hud, porträtt, kriminalfall, dunkla kompositioner utan logik – allt innesluts i en ödesmättad och läcker stämning som gör mig andlös. I dem tar von Hausswolff ett välbehövligt steg i en obeprövad riktning, och effekten de har på mig påminner lite om den omskakande reaktionen som uppstod i mötet med hennes 90-tals konst.

ANNONS