På Magasinsgatan 3, i tillfälliga lokaler men på en gammal klassisk rockadress (Errols, Magasinet) visas nu ett mästerverk av Ann-Sofi Sidén och Jonathan Bepler: Curtain callers (entracte). Gratis inträde, relativt lång visningsperiod, generösa öppettider. Ingen som är intresserad av film, konst eller teater – eller av allt detta i förening – kan hitta någon bra ursäkt för att missa tillfället.
Till formen är verket en femkanalig videoinstallation, med musik och samplade läten av ljudkonstnären och kompositören Jonathan Bepler. Såväl det akustiska som det visuella materialet har spelats in bakom och framför scenen på Dramaten i Stockholm, i verkstäder och loger, i kontor och rekvisitaförråd, i korridorer, garderober och foajéer.Men här finns också utblickar mot salongen och publiken, som i en viktig sekvens förenas i en performance som konstnärerna (osynligt) dirigerar från scenen. Utgångspunkten är egentligen inte ny: teatern skildras som ett mikrokosmos som är mer sammansatt och minst lika intressant som någonsin föreställningarna på scenen, den scen som är konsekvent frånvarande i filmen.
Den som har sett tidigare verk av Ann-Sofi Sidén känner igen redigeringsmetoden: scenerna och skeendena vandrar långsamt fram över projektionsytorna, från höger till vänster. Kostymören klipper tyg. Björn Granath värmer med märkliga läten upp rösten. Garderobiären väntar sysslolöst. Vertikala bildelement spaltar upp de förbiglidande rummen: pelare, dörrkarmar eller bokryggar agerar fogar.
I utställningsfoldern kallar sig Sidén för en ”retinal” konstnär och den här installationen är verkligen en fest för inte bara lyssnandet utan än mer för seendet, ett seende som skärps och stimuleras istället för att bedövas i en orgie av specialeffekter, som så ofta annars på bio. Det är svårt att föreställa sig en annan visningsform för denna stilla defilering av rum, men just därför ska det bli intressant att se verket också i dess kortfilmsformat, i samband med Filmfestivalen.
